Placeboeffekten har under de senaste decennierna ökat stadigt i kliniska studier av antipsykotisk medicinering. Det visas i en metaanalys som presenteras i tidskriften JAMA Psychiatry. Det är en grupp amerikanska forskare som sammanställt kliniska studier från perioden 1960 till 2013 där patienter med schizofreni eller schizoaffektivt syndrom behandlats med antipsykotiska läkemedel (både typiska och atypiska). En grupp patienter har fått en verksam substans och en grupp placebo alternativt ett annat antipsykotiskt preparat.

De studerade preparaten varierar. På 1960-talet var det till exempel ofta Haloperidol som undersöktes – under senare år jämfördes exempelvis quetiapin och aripiprazol mot antingen placebo eller äldre preparat. Den antipsykotiska effekten skattades enligt olika skalor, men den klart vanligaste har varit den så kallade PANSS-skalan (Positive and negative syndrome scale). Totalt har 105 studier inkluderats där patienterna fått behandling mellan 4 och 24 veckor. Av dessa var 39 studier placebokontrollerade.

När författarna tittade på studieresultaten noterades ett intressant mönster: placeboeffekten ökar med tiden. Ju senare studierna gjorts, desto större placeboeffekt, och desto svårare att visa statistiskt signifikant effekt av läkemedlet som undersökts då skillnaden mellan dem som fått medicinering och dem som fått placebo minskar.

Vad beror det då på? Till att börja med är det faktorer kopplade till studiernas upplägg och metodik snarare än att sjukdomarna förändrats, konstaterar författarna, vilket inte är särskilt förvånande. På 1960- och 1970-talet bedrevs studier av antipsykotiska preparat ofta vid mindre centrum kopplade till universitetssjukhus, medan det i dag är vanligt med större multicenterstudier där patienter som inte har lika svåra symtom inkluderas.

I dag finns dessutom inte sällan ett kommersiellt intresse inblandat i rekryteringen av patienter, vilket ofta sker genom så kallade CRO:s (contract research organisations) – bolag som tjänar pengar på att rekrytera patienter och bedriva kliniska studier. Författarna skriver att det finns en risk att dessa bolag »blåser upp« symtomen då studien börjar för att kunna inkludera fler patienter, eftersom fler inkluderade patienter innebär mer betalt. Dessutom har diagnoskriterierna för schizofreni ändrats över tid, inte minst i och med att DSM-III lanserades 1980,  vilket också kan ha bidragit till den observerade effekten.

En intressant men förvånande observation är att antalet tillfällen patienterna träffade läkare eller terapeut inte påverkade placeboeffekten.

Författarna konstaterar att det finns två lärdomar av studien för den som vill visa effekt av antipsykotisk medicinering jämfört med placebo: dels bör man rekrytera sjukare patienter, dels begränsa den studerade perioden till mellan åtta och tolv veckor. För den som är intresserad av psykiatri i ett historiskt perspektiv är studien för övrigt en guldgruva då den listar undersökningar av antipsykotiska och deras resultat från 1960-talet och framåt.