Intensiv glukoskontroll ledde till färre hjärt–kärlhändelser än gängse glukoskontroll hos patienter med typ 2-diabetes men minskade inte risken att dö. Det visar en uppföljningsstudie presenterad i New England Journal of Medicine.

Hjärt–kärlsjukdom är den ledande orsaken till komplikationer och dödsfall hos personer med typ 2-diabetes. Tidigare studier har visat motstridiga resultat avseende kopplingen mellan intensiv glukoskontroll och mortalitet.

De aktuella resultaten baseras på en uppföljning av en oblindad, randomiserad klinisk prövning med totalt 1 791 krigsveteraner som fått antingen intensiv eller gängse glukossänkande behandling i drygt fem år. Studiedeltagarna var i huvudsak äldre män som haft diabetes i över tio år. Drygt 40 procent av dem hade tidigare drabbats av hjärt–kärlhändelser eller mikrovaskulär sjukdom.

1 655 av deltagarna följdes genom nationella dataregister till slutet av 2013 med en medianuppföljning på knappt tio år. 1 391 av dem genomgick även årligen en enkätundersökning med frågor om bland annat hjärt–kärlhändelser under det gångna året.

Det primära utfallsmåttet var tiden till första stora hjärt–kärlhändelse (hjärtinfarkt, stroke, hjärtsvikt, dödsfall orsakat av hjärt–kärlhändelse eller amputation till följd av ischemisk kallbrand).

De patienter som fått intensiv behandling hade signifikant lägre risk att drabbas av hjärt–kärlhändelser (hazardkvot [HR] 0,83; 95 procents konfidensintervall [KI] 0,70–0,99) jämfört med de patienter som fått standardbehandling. Det motsvarar en absolut riskreduktion med 8,6 händelser per 1 000 personår. Inga skillnader sågs i totalmortalitet (HR 1,05; 95 procents KI 0,89–1,25) eller mortalitet till följd av hjärt–kärlsjukdom (HR 0,88; 95 procents KI 0,64–1,20).

Då minskad dödlighet inte kunde påvisas i den aktuella studien måste en liten till måttlig reduktion i hjärt–kärlhändelser vägas mot de biverkningar som är förknippade med intensiv glukoskontroll, framhåller författarna.