För första gången visar genterapi mot cystisk fibros en signifikant, om än blygsam, förbättring av lungfunktionen jämfört med placebo. Det rapporterar forskare i Lancet Respiratory Medicine.

Cystisk fibros orsakas av en defekt i genen CFTR, och genterapi har varit ett mål sedan genen klonades 1989. Tidigare försök med virala vektorer har inte varit lyckosamma. I den aktuella dubbelblindade fas IIb-studien har man undersökt den kliniska effekten av det icke-virala CFTR-liposomkomplexet pGM169/GL67A efter upprepad tillförsel till luftvägarna via inhalation.

140 patienter randomiserades till behandling med placebo (saltlösning) eller aktiv behandling var 28:e dag under ett års tid. Det primära utfallsmåttet var den relativa procentuella förändringen i FEV1, forcerad expiratorisk ensekundsvolym, fastställd genom spirometri. Patienterna var 12 år eller äldre, hade FEV1-värden på 50–90 procent och varierande kombinationer av CFTR-mutationer.

Efter ett års uppföljning sågs en signifikant, men måttlig, effekt hos de som fått aktiv behandling jämfört med de som fått placebo (3,7 procent; 95 procents konfidensintervall 0,1–7,3). Effekten var också signifikant för de sekundära utfallsmåtten FVC (forcerad vitalkapacitet) och datortomografikonstaterad »air trapping«, men inte för andra lungfunktionsmått, avbildningstekniker eller livskvalitet. Ingen skillnad i effekt noterades med avseende på kön, ålder eller typ av mutation. Däremot tenderade patienter med svårare sjukdomsbild att svara bättre på behandling.

Alla patienter drabbades av biverkningar, och det fanns inga signifikanta skillnader mellan patienter som fått aktiv behandling och patienter som fått placebo. 6 allvarliga biverkningar rapporterades hos patienter som fått pGM169/GL67A, men inga av biverkningarna kunde kopplas till behandlingen.

Även om resultaten är uppmuntrande påpekar författarna att det handlar om en blygsam effekt, som snarare stabiliserar än förbättrar FEV1-värdet. Det går inte att utesluta att DNA-liposomkomplexet hade en effekt i sig självt, eftersom placebo inte bestod av en liknande men verkningslös behandling. Dessutom var resultaten heterogena, då vissa patienter svarade bra på behandling medan andra inte svarade alls. Författarna föreslår en större studie där patienterna delas in i subgrupper och där mekanismen bakom skillnaderna i behandlingssvar reds ut. Dessutom poängterar de att behandlingens effektivitet måste förstärkas och att en mer långsiktig effekt måste kunna uppvisas innan genterapi kan bli lämplig för kliniskt bruk.