En stor andel psykiskt funktionshindrade i Storbritannien har behandlats med antipsykotiska läkemedel trots att de inte lider av någon psykisk sjukdom. Det visar en studie som publiceras i BMJ.

Forskarna har utgått från ett stort och representativt patientregister med data från primärvården i Storbritannien under åren 1999–2013. Totalt studerades journaler för 33 016 kvinnor och män som diagnostiserats med psykiskt funktionshinder och med en genomsnittlig ålder på 36 år.

De vanligaste typerna av psykofarmaka som förskrevs var ångestdämpande läkemedel/sömnmedel följt av antidepressiva läkemedel, antipsykotika och humörstabiliserande läkemedel.

Av 9 135 personer som behandlades med antipsykotika var det 6 503 personer (71 procent) som inte led av någon allvarlig psykisk störning. Personer med så kallat utmanande beteende* fick betydligt oftare antipsykotika utskrivet än personer utan sådant beteende (incidenskvot 2,08; 95 procents konfidensintervall 1,90–2,27, efter justering för neuropsykiatriska diagnoser). Även äldre personer och personer med autism eller demens fick oftare antipsykotika utskrivet än andra.

Att antipsykotiska läkemedel förskrivs till patienter utan allvarlig psykisk störning är inget ovanligt i primärvården. I Storbritannien rör det sig om cirka 50 procent av all antipsykotika som skrivs ut. Den aktuella studien visar att det är ännu vanligare hos personer med psykiskt funktionshinder. Författarna menar att resultaten, som är i linje med ett flertal tidigare europeiska studier, tyder på att antipsykotika ibland används av primärvården för att behandla utmanande beteenden hos psykiskt funktionshindrade.

Överdriven användning av antipsykotika har konsekvenser både för den enskilde individen och för sjukvårdskostnaderna. Läkemedelsanvändning hos psykiskt funktionshindrade är komplicerad eftersom patienten inte alltid kan ge sitt samtycke. Därför måste vården se till att patienter och deras anhöriga och vårdare får tillräcklig information för att kunna ifrågasätta läkemedelsbehandling och söka andra alternativ, fastslår författarna.

* Ett beteende som hotar individens egen eller andras säkerhet, alternativt begränsar individens möjlighet att vistas på offentliga platser.