Egenreferat. Internationell forskning visar ökad global prevalens av diabetes, men studier från Sverige visar på måttligt ökad förekomst. Det är känt att personer med diabetes löper ökad risk att drabbas av kardiovaskulär sjukdom och förtida död jämfört med personer utan diabetes. Individer som haft oupptäckt typ 2-diabetes i några år vid diagnostillfället kan därtill redan ha drabbats av komplikationer. Därför rekommenderar i stort sett alla diabetesorganisationer screening av individer med hög risk att utveckla diabetes. Studier fram till dags dato har inte kunnat påvisa någon effekt av screening gällande kardiovaskulär sjukdom eller totalmortalitet.
I en aktuell studie analyserade vi mortalitet och kardiovaskulär sjukdom hos individer i Laxå kommun med typ 2-diabetes upptäckt genom screening eller klinisk diagnostik.
Ett diabetesregister skapades 1972 på Laxå vårdcentral, och alla nyinsjuknade registrerades fram till 2001 (totalt 740 individer). Utöver det startades 1983 en opportunistisk diabetesscreeningverksamhet på vårdcentralen för personer mellan 35 och 79 år, där screeningen upprepades i femårscykler. Registret innehåller bland annat uppgifter om blodtryck, fastesocker samt diabetes- och hypertoniläkemedelsbehandling. Uppgifter om dödsorsaker och sjukhusvårdtillfällen har inhämtats från Socialstyrelsens nationella register och sedan sammanställts för perioden 1972–2014.
Under uppföljningen visade baslinjedata att den screenade gruppen hade signifikant högre kardiovaskulär risk beroende på förekomst av fler kardiovaskulära tillbud jämfört med den kliniskt diagnostiserade gruppen, med benägenhetspoäng (metod för att minska urvalspåverkan) 0,59 respektive 0,46; P < 0,0001. En medeluppföljningstid på 13 år visade följande hazardkvoter för respektive utfall: totalmortalitet 0,99 (P = 0,89), kardiovaskulär sjukdom 1,17 (P = 0,10), hjärtinfarkt 1,08 (P = 0,49) och stroke 1,03 (P = 0,83).
Sammanfattningsvis fann vi ingen minskning av vare sig totalmortalitet eller kardiovaskulär sjukdom hos personer med typ 2-diabetes som diagnostiserats genom screening jämfört med dem som diagnostiserats kliniskt.
Referenser
Jansson SP, Andersson DK, Svärdsudd K. Diabet Med. 2016;33:324-31.
Redan Hippokrates visste det som Flottans sjukhusläkare i Karlskrona Julius Lagerholm visste fortfarande 1921 och som jag fick lära mig på 1970-talet.
En patient med sockersjuka tål inte att äta socker.
Nu har vi fått förklaringen till att många av dem som fick sockersjuka före 1923 faktiskt kunde överleva på en strikt lågkolhydratkost som stekt fläsk med gräddstuvad vitkål.
Nu vet vi varför minst 60 % av patienterna med sockersjuka typ 1 dog före 1923 trots att de åt en strikt lågkolhydratkost.
Upp till 40 % v dem som har sockersjuka typ 1 har en kvarvarande, men liten, insulinproduktion i upp till 40 år efter diagnos. Jag vet en person med sockersjuka typ 1 som efter nästan 50 år på insulin gått över på en lågkolhydratkost och sedan kunnat sluta med insulin helt och hållet.
En person med nyupptäckt sockersjuka typ 2 behöver bara gå över på en lågkolhydratkost för att slippa alla symtom på sin sockersjuka. Äter man en överdos av glukosinnehållande kolhydrater stiger P-glukos. Äter man fruktos går inte fruktos att mäta med en ”blodsockermätare” som mäter enbart P-glukos.
Numera är det lätt att kontrollera sin P-glukosnivå med en CGM, kontinuerlig glukosmätare. Då kan man med bara några tiotals minuters fördröjning se vilka födoämnen man inte kan äta på grund av alltför stor P-glukosstegring.
Har patienter med sockersjuka en CGM under några månader kan patienten själv lära sig vilka födoämnen som går bra att äta och vilka födoämnen som ger oacceptabel glukosstegring och som man därför ska låta bli.
Man bör erinra sig att en 70 kg person har mellan 1,5 och 3,0 g glukos i hela blodvolymen.
Man bör erinra sig att mer än 25 g glukos i blodet brukar leda till plötslig död på grund av glukosintoxikation.
Sedan vill Livsmedelsverket att jag ska äta 480 g glukos per dag eller en minst tjugofaldigt dödlig dos av glukos per dag.
Detta är en kunskap som alla blivande läkare får lära sig under sin utbildning men verkar glömma så fort man blir AT-läkare.
