Inom de närmaste tio åren kommer antalet specialistläkare inom psykiatri och allmänmedicin att minska med 28 respektive 32 procent, vilket kan jämföras med en genomsnittlig ökning inom alla specialiteter med 18 procent. Det är ett trendbrott mot den tidigare ökningen av psykiatrer och allmänläkare [1]. 

Siffrorna är hämtade från Nationella planeringsstödet för 2013. Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att årligen lämna bedömningar av tillgång och efterfrågan på barnmorskor, läkare och sjuksköterskor, det Nationella planeringsstödet.

Allmänmedicin utgjorde år 2010 den största specialiteten med 63 specialister per 100 000 invånare, följd av psykiatri (18 per 100 000 invånare). De två specialiteterna har också den högsta andelen i åldersgruppen 55 år och äldre; en ökning med nio år mellan 1995 och 2010. 

Drivkrafterna bakom den sviktande tillgången är de omfattande pensionsavgångarna och växande vårdbehov. Både år 2008 och år 2012 bedömde 16 landsting att efterfrågan är mycket större än tillgången baserat på en enkät från Socialstyrelsen. Psykiatri var den specialitet där bristen på ST-läkare var störst, men efterfrågan överstiger tillgången på ST-läkare både inom psykiatri och allmänmedicin [2].

Psykiatrin har under de senaste åren noterat en mycket positiv trend vad gäller antalet ST-läkare, men trots detta ser alltså prognosen så dyster ut. Orsaken till det kraftigt ökande intresset för att söka ST-block i psykiatri kan åtminstone delvis tillskrivas METIS-projektet, där regeringen satsat sammanlagt 36 miljoner för att öka antalet SK-kurser. När nu Ipuls med mycket kort varsel lades ned vid nyår flyttades ansvaret för upphandling av SK-kurser till Socialstyrelsen. Någon tid till förberedelser för detta mycket omfattande arbete, som gäller alla medicinska specialiteter, har inte funnits. 

Tyvärr verkar detta få som konsekvens ett uppehåll i utbudet av SK-kurser, och att ett antal ST-läkare inom alla specialiteter kan bli försenade i att kunna ta ut specialistkompetens. 

För allmänmedicin och psykiatri, med den kraftiga bristen, är detta en mycket besvärlig situation som innebär att allmänhetens förutsättningar att få psykiatrisk vård ytterligare försämras. På de ställen där befolkningen erbjuds en fast personlig allmänläkarkontakt innebär detta ett enkelt och bra omhändertagande av en stor andel av psykiatrisk vård. Tyvärr är detta i dag inte möjligt på många ställen i landet.

Ännu värre ser det ut för tillgången på specialistsjuksköterskor inom psykiatrin. Andelen sjuksköterskor specialiserade i psykiatrisk vård har minskat med drygt 30 procent från 1995 till 2010, och trenden tycks förvärras ännu mer. En orsak tycks vara en ökande genomsnittlig ålder hos specialistsjuksköterskorna inom psykiatri, och att nyrekryteringen till specialiteten bland yngre sjuksköterskor är mycket låg. 

År 2010 var hälften av psykiatrisjuksköterskorna över 55 år; en ökning med 10 år sedan 1996. Tänkbara orsaker är att de svaga ekonomiska incitamenten för sjuksköterskor att vidareutbilda sig. Lön utgår inte under utbildningen, och lönen efter genomgången specialistutbildning skiljer sig inte avgörande från den lön som sjuksköterskor utan specialistutbildning har.

Andelen med psykiska diagnoser av alla som söker vård har ökat från 29 procent till 37 procent på knappt tio år, och kurvan fortsätter att peka brant uppåt enligt statistik från regeringskansliet [2]. Särskilt bland kvinnor är uppgången markant, både bland anställda och arbetslösa. 

Sedan år 2006 är de psykiatriska sjukdomarna de vanligaste diagnoserna i befolkningen, och psykisk ohälsa har blivit den överlägset vanligaste orsaken till sjukskrivningar. Nästan fyra av tio sjukskrivna har en psykiatrisk diagnos, och det är framför allt bland kvinnor mitt i livet som den psykiska ohälsan ökat kraftigt, enligt statistik från Försäkringskassan [3]. 

Förutom en upprustning av psykiatrin och primärvården för att möta behovet av snabb och professionell hjälp för att undvika långvarig psykisk ohälsa bör en framtida satsning även gälla behandlingsforskning, epidemiologisk forskning och folkhälsoforskning. Assar Lindbeck, professor i nationalekonomi, har sammanställt siffror från Kungliga Vetenskapsakademiens granskning och kommit till slutsatsen att svensk psykiatriforskning länge har varit eftersatt. Sammanfattar man alla publicerade vetenskapliga artiklar med högt genomslag ligger svensk psykiatriforskning under genomsnittet i världen, inräknat utvecklingsländer. 

Primärvården och psykiatrin har det största ansvaret att upptäcka, utreda, diagnostisera och behandla personer med psykisk ohälsa. Företagshälsovåden har också ett ansvar men är volymmässigt otillräcklig för att möta behovet i befolkningen. 

Den nedrustning av specialiteterna allmänmedicin och psykiatri som prognostiseras i Nationella planeringsstödet borde föranleda krafttag från regering och departement. Annars riskerar vi vådliga konsekvenser både för befolkningens hälsotillstånd och för samhällsekonomin.