I Jan Östergrens reflektion »Deckare med medicinsk anknytning« [1] kommenteras huvudpersonen i Leif GW Perssons roman »Den döende detektiven«, som föredrar att njuta av mat och dryck i stället för att följa läkarnas rekommendationer, och via motion och viktnedgång öka sina chanser till ett långt liv. Denna livsåskådning har, enligt Östergren, ett visst vetenskapligt stöd, enligt en nyligen publicerad studie [2]. 

Med all respekt för en sådan livsåskådning fick dock Östergrens kommentar oss att börja fundera. Kan det verkligen vara så? Enligt Östergren visade den stora (5 145 överviktiga patienter med typ 2-diabetes) randomiserade (till livsstilsintervention siktande till viktminskning och ökad fysisk aktivitet eller kontrollgrupp) studien inte någon skillnad i insjuknande i hjärt–kärlsjukdom mellan grupperna efter en uppföljningstid på nästan 10 år, trots en signifikant viktminskning i interventionsgruppen [1].

Med nyfikenheten väckt var det dags att tanka ner originalartikeln. Hjälper det verkligen inte överviktiga diabetiker att gå ned i vikt och motionera? Vad ska då kunna motivera stillasittande och överviktiga diabetiker till det som vi trodde var ett sundare liv? 

I den kliniska studien (Look AHEAD – Action for health in diabetes) gjordes en intensiv livsstilsintervention hos patienter med typ 2-diabetes för att vidare studera effekten på risken för kardiovaskulära händelser (dödsfall i hjärt–kärlsjukdom, icke dödlig hjärtinfarkt och stroke, samt sjukhusinläggning för kärlkramp) under en uppföljningsperiod på 10 år [2]. 

Slutsatsen i studien är mycket riktigt att en intensiv livsstilsintervention inriktad på viktnedgång inte minskar risken för kardiovaskulära händelser hos överviktiga eller feta vuxna med typ 2-diabetes [2]. I artikeln [2], liksom i en ledare i tidskriften [3] och i Östergrens kommentar [1], diskuteras om avsaknaden av riskminskning kan tänkas bero på förväxlingsfaktorer (som eventuell inverkan av kardioprotektiva läkemedel och eventuell inverkan av livsstilsutbildning i kontrollgruppen) om livsstilsintervention måste pågå under längre tid än tio år för att visa effekt.

Den som läser sammanfattningen på PubMed finner dock att konklusionen bygger på att man påvisade en statistiskt signifikant skillnad i viktnedgång mellan interventionsgruppen (6,0 procent) och kontrollgruppen (3,5 procent) efter knappt tio års uppföljning. Vän av ordning ställer frågan om en sådan statistiskt signifikant skillnad även är kliniskt meningsfull. Låt oss därför se på studien utifrån viktminskningen i kilogram, en synvinkel som inte direkt redovisas artikeln [2]. 

Eftersom både BMI och kroppslängd redovisas går dock kroppsvikten att räkna ut. Enligt Centers for Disease Control and Prevention i USA ligger normalintervallet för BMI mellan 18,5 och 24,9, vilket ger ett medelvärde på 21,7 [4]. Patienterna i Look AHEAD-studien hade en medellängd på 167 cm, vilket ger en optimal vikt på 60,5 kilo, beräknat baserat på medel-BMI. Vid studiens start hade patienterna en medelvikt på 101 kg, det vill säga en övervikt på 40,5 kilo, och efter tio års uppföljning en övervikt på 34,4 kilo.

Vi har, trots statistisk signifikans, svårt att anse att en »intensiv« livsstilsintervention som har effektstorleken att patienterna har 34 i stället för 40 kilos övervikt 10 år senare har någon klinisk relevans. Kanske hade en studie om intensiv rökavvänjning som ledde till att patienterna efter 10 års intervention rökte 34 i stället för 40 cigaretter per dag inte heller klassats som lyckad eller kliniskt meningsfull? Frågan är vad denna typ av resultat har för inverkan på motivationen för livsstilsåtgärder som viktnedgång hos patienter, och för arsenalen av argument hos läkare.

Ska vi överge våra strävanden att påverka överviktiga patienter med diabetes att gå ner i vikt eftersom det saknas vetenskapligt stöd för detta? Eller ska vi ta ännu större krafttag då man antagligen måste gå ner betydligt mer i vikt för att uppnå klinisk effekt? Vad säger experter inom diabetesfältet?