Inom de flesta medicinska discipliner finns europeiska och internationella riktlinjer för hur olika sjukdomstillstånd bör utredas och behandlas. Naturligtvis behöver dessa internationella riktlinjer anpassas till respektive lands regelverk och ekonomiska förutsättningar. I Sverige och andra nordiska länder finns därför dessutom riktlinjer från Socialstyrelsen eller motsvarande enheter.

Dessutom utarbetas i varje svenskt landsting riktlinjer för behandling och vård av olika sjukdomstillstånd. I tillägg har man läkemedelskommittéer som värderar vilka läkemedel som har god dokumentation och som är kostnadseffektiva. Detta låter väl klokt och bra? Eller? Behöver man 20 olika landstingskommittéer som värderar samma kunskapsmassa och där det redan finns utvärderingar gjorda av svensk, europeisk och internationell expertis? Vissa saker skiljer sig förstås åt mellan olika landsting, såsom geografiska förhållanden och lokal kompetens, men det mesta är nog detsamma. 

För att komma överens om hur man till exempel ska behandla en patient med kronisk hjärtsvikt fordras inte 20 olika värderingar, utan det bör göras på samma sätt oavsett i vilket landsting patienten är bosatt. Behöver patienten invasiva åtgärder remitteras patienten till invasivt centrum oavsett var man bor, och detta kan inkorporeras i ett nationellt dokument.

Här är Danmark föregångsland och då speciellt inom kardiologi. Danmark är indelat i fem regioner som har varsin läkemedelskommitté, men det danska kardiologiska sällskapet har lyckats samla hela landet till ett gemensamt vårdprogram (http://nbv.cardio.dk/) som omfattar i stort sett alla hjärtsjukdomar. Det danska kardiologisällskapet uppdaterar programmet varje år, och det används på alla danska sjukhus som ett nationellt gemensamt vårdprogram. Det uppfattas av kollegor i Danmark som nationell standard när Sundhedsstyrelsen och andra statliga organ ska referera till vad som är korrekt klinisk praxis. Nu har jag koncentrerat mig på kardiologi, men jag tror att det ser likadant ut inom de flesta specialiteter.

Om vi nu av någon märklig anledning vill behålla 20 landsting i Sverige tror jag det finns stor potential att spara tid och pengar. Det är ju oftast de mest erfarna och kvalificerade kollegorna inom respektive landsting som ägnar sig åt detta dubbla (20-dubbla) arbete, och jag tror att deras kompetens kan utnyttjas på flera andra och mer kostnadseffektiva sätt.

Det enklaste hade varit att reducera antalet landsting, men också att alla specialistföreningar driver fram vårdprogram som kan användas i hela Sverige. Skillnader i geografi och lokal kompetens kan regleras inom dessa dokument. Det danska exemplet inom kardiologi imponerar!

Själv är jag nu kliniskt verksam i Norge, som dessvärre använder samma slags system som i Sverige.