Gynekologer träffar allt oftare kvinnor som vill få bioidentiska hormoner (»naturligt« progesteron) förskrivna. De är ofta pålästa och har tagit fram fakta på Internet om för- och nackdelar med hormonersättningsbehandling (HRT). Ofta begär de helt enkelt behandling med bioidentiskt progesteron och vill inte pröva standardpreparaten. De vill undvika blodpropp och minimera risken för bröstcancer. 

Som läkare kan man mycket väl förstå deras önskan, och det känns fel att inte gå dem till mötes. Deras uppfattning stämmer väl överens med vad som blivit alltmer tydligt vad gäller fördelarna med kombinationen transdermalt östrogen (sedan flera år etablerat i Sverige och bioidentiskt med den kroppsegna formen av östradiol) och naturligt pro-gesteron, kontra syntetiska progestagener som erbjuds i Sverige. Kombinationen betraktas som vetenskap och beprövad erfarenhet av många erkända forskare i Europa, även om kunskaperna och erfarenheterna i Sverige är begränsade. I januari 2013  skrev jag därför till Läkemedelsverket för att förklara varför dessa preparat bör beviljas licens.

Progesteron hittades i corpus luteum i ovarier hos däggdjur. Hormonet visade sig vara identiskt med kvinnans progesteron och kallas därför naturligt progesteron eller (främst i USA) bioidentiskt progesteron. Så småningom kunde forskare framställa progesteron ur roten till en växt (så kallad Wild yam) som innehåller diosgenin, en prekursor till progesteron. Hos människan saknas e-zymer som omvandlar diosgenin till progesteron. 

På 1980-talet lyckades man framställa en kapsel med mikroniserat naturligt progesteron i olja som kunde tas peroralt [1]. Genom bestrålning av progesteron med ultraviolett ljus fick man på 1950-talet fram dydrogesteron, en racemat med stabil resorption och liknande god biologisk effekt. Dydrogesteron ingår som klimakteriemedicin kombinerat med östrogen i många länder. I Sverige drogs preparatet in 2010 på grund av svag försäljning och obefintlig marknadsföring.

Modifieringar av progesteronmolekylen ledde till så kallade syntetiska gestagener, som ska skiljas från det naturliga progesteronet, dit även dydrogesteron ofta räknas. De nya hormonerna hade mycket goda och stabila egenskaper vad gäller pris, effekt och resorption, och blev dominerande på marknaden.

Hormonersättningsbehandling av klimakteriebesvär började på 1960-talet och användes som mest på 1990-talet. Många rapporter visar övervägande positiva effekter beträffande livslängd, livskvalitet, osteoporos, hjärt–kärlsjukdomar, blodfetter, demens, ledbesvär och andra degenerativa sjukdomar [2]. 

Med många positiva studier som stöd startades år 1993 den så kallade WHI-studien. Studien avbröts i förtid, men resultaten publicerades 2002 [3]. I studien användes konjugerade östrogener och medroxiprogesteron. De tydligaste negativa effekterna var ökad risk för venös tromboemboli, brist på gynnsam effekt på kranskärlssjukdom samt tidsberoende riskökning för bröstcancer. Resultaten ledde till att östrogenanvändningen minskade dramatiskt trots studiens ganska allvarliga brister. Allt mer kritik har framkommit mot WHI-studien, främst vad gäller att genomsnittsåldern för de deltagande kvinnorna var 63 år, att medel-BMI låg på 28 (och i 34 procent av fallen på >30), att en tredjedel av kvinnorna behandlades för hypertoni, och framför allt att hormonersättning gavs till kvinnor som för länge sedan (>10 år) passerat menopaus. 

På senare år har man sett att naturligt progesteron och syntetiska progestagener skiljer sig vad gäller biverkningsprofil, särskilt beträffande bröstcancer. I Frankrike publicerades 2005 en epidemiologisk studie med över 80 000 kvinnor. Studien följdes upp tre år senare [4, 5].  Bröstcancerrisken visades vara ökad i gruppen med hormonersättning med syntetiska progestagener redan vid behandlingsstarten, men ingen riskökning sågs med naturligt progesteron och dydrogesteron de första fem åren. Därefter steg risken något, men hela tiden mindre än för kvinnor som fick syntetiska gestagener. Senare har flera studier visat det naturliga progesteronets fördelar jämfört med syntetiska gestagener, särskilt i kombination med transdermalt bioidentiskt östrogen. 

Metoden rekommenderas utomlands [6]. Särskilt väl belyses fördelarna i en studie från Tyskland [7]. Utöver den lägsta risken för bröstcancer gav kombinationen ingen ökning av trombos och stroke, och ett visst skydd för hjärt–kärlhändelser. Endometrisäkerheten med progesteron kommer ofta upp till diskussion. Studier finns som ger betryggande säkerhet både för peroralt progesteron och dydrogesteron [8]. Progesteron i mikroniserad form är godkänt inom EMA (EU) och FDA (USA). Progesteron säljs dock via nätet som hudkräm, utan läkarrecept. Dess endometriskydd är inte bevisat och det rekommenderas inte [9].

Jag har sedan 2005 god erfarenhet av mikroniserad progesteron som komplement i klimakteriebehandling. Det är av stor vikt att professionen sprider kunskap om nya, moderna och vältolererade behandlingsmetoder, men att vi också skyddar patienter från oseriösa rådgivare på webben och på annat håll. Jag hoppas att progesteron kommer att förskrivas av fler gynekologer i landet, och utan problem!

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.