Carl-Gustav Elinder har måhända läst slarvigare än han påstår att vi har skrivit. Han anklagar till exempel boken för vilja visa att svensk sjukvård »i internationell jämförelse, är synnerligen ineffektiv«. I själva verket börjar boken med att beskriva vilken dramatisk förbättring som har skett i vården, och att den i många avseenden får goda resultat jämfört med andra länder. Sedan fokuserar vi av självklara skäl på förbättringspotentialen.
Elinder sitter med facit i handen. Han dömer vad som är rätt och fel i vår bok utan att ge evidens. Detta är symtomatiskt för sjukvårdsdebatten. Åsikter vädras om allt från New Public Management till förstatligande utan intresse för respektive forskningslitteratur.
I »Den Sjuka Vården 2.0« arbetar vi inte så. Vi presenterar stora delar av forskningen och den ofta fragmentariska statistiken så att läsaren kan döma själv. Vi visar självfallet OECD:s statistik, enligt vilken Sverige har få patientbesök per läkare, men gör också en djupdykning där vi jämför den amerikanska hälso- och sjukvårdsorganisationen Kaiser Permanente med svenska landsting. I dagsläget finns ingen evidens för Carl-Gustav Elinders insinuation att Sveriges placering bara skulle bero på mätfel. Vi betraktar inte heller få patientbesök som automatiskt dåligt, utan det är en avstamp till att gräva vidare i vårdens kvalitet och resursanvändning.
Det har ofta påståtts att fler patientbesök per läkare skulle leda till sämre kvalitet. Vi visar att det inte finns evidens för detta, och att länder eller landsting med fler patientbesök per läkare ingalunda har sämre kvalitet. Carl-Gustav Elinder använder då ett debattknep och anklagar oss för att inte har bevisat att högre produktivitet orsakar signifikant högre kvalitet, vilket vi självfallet inte har gjort anspråk på heller.
Mest missvisande blir Carl-Gustav Elinder om feldiagnoser. Vår poäng är att feldiagnoser underskattas, vilket märks i ointresset för att samla in statistik. Elinders kullerbytta är då att hävda att feldiagnoser nog inte är något större problem eftersom statistiken är bristfällig. En omfattande forskningslitteratur visar dock att experter, inte minst läkare, mycket oftare gör bedömningsfel än de själva tror. Därför finns goda skäl att ta feldiagnoser på större allvar.
Elinder är också skeptiskt till att datorer blir kraftfulla diagnosstöd. Om framtiden kan man sia olika. Evidens visar dock att enkla checklistor i många fall leder till mer träffsäkra diagnoser än en traditionell läkarbedömning. Redan det borde stämma till ödmjukhet om datorers möjligheter. Vår poäng är inte heller att läkare ersätts av datorer, utan att patienter allt oftare kommer att använda sig av diagnosstöd på egen hand. Vi har förslag om hur sjukvården kan hantera detta så konstruktivt som möjligt.
Vi hoppas självfallet att fler granskar vår bok kritiskt. Det blir synnerligen konstruktivt om evidens får större tyngd än debattknep och tyckande.
