I rapporten »Utbildning, forskning och samverkan – Vad kan svenska universitet lära av Stanford och Berkeley?« [1], driver Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) tesen att analys av framgångsfaktorer för Stanford och Berkeley kan ge användbara insikter för förbättringar på svenska universitet. Jonas F Ludvigsson och Anders Ekbom har i Läkartidningen refererat rapporten [2] med tonvikt på råden om att uppvärdera utbildningen, öka dess kvalitet samt minska andelen internrekryterade lärare. Tyvärr finns brister i rapporten som referatet inte uppmärksammar.

Stanford är ett av världens rikaste lärdoms- och undervisningscentra. Antalet Nobelpristagare är högt inom alla fält. Det kostar drygt 60 000 dollar per år att studera vid Stanford, och universitetets resurser är enorma. USA har drygt 30–35 toppuniversitet (Storbritannien har 5–7) [3, 4]. Baserat på befolkningsmängd och BNP har Sverige endast underlag för 1 till 2 toppuniversitet (Tabell 1).

Enligt såväl SNS-rapporten som LT-referatet lägger svenska universitet för liten vikt vid lärarnas undervisningsskicklighet vid rekryteringar och befordringar, medan USA anses vikta denna mycket högre. Granskar man debatten i USA är det dock inte så väl beställt med undervisningskvaliteten, även där premieras forskningsproduktionen vid tillsättningar och befordran [5-8]. I de få fall där förhållandet mellan undervisning och forskning har studerats fann man inget samband. Det finns duktiga lärare som inte är lysande forskare medan många duktiga forskare är medelmåttiga på eller rent av ointresserade av grundutbildning. Detta är inte underligt då undervisning och forskning kräver olika talanger. Den ena är förmedlande medan den andra är nyskapande.

Lärare med styrkt excellens inom båda fälten är särskilt attraktiva för toppuniversiteten i USA, där man kan använda lönesättningsinstrumentet på ett helt annat sätt än i Sverige med sin platta lönestruktur. Man kan också lättare ordna lösningar för att locka till sig en forskare (till exempel subventionerade bostadslån och jobb för partner). Detta är förhållanden som SNS-rapporten borde ha lyft fram.

Vi tar in studenter både på hösten och på våren, det vill säga vi utnyttjar resurserna (lokaler, lärare osv) dubbelt så intensivt som i USA (och i Storbritannien), där intag till utbildningar bara sker en gång per år. Att svenska lektorer håller sina kurser dubbelt så ofta torde öka deras skicklighet. 

Rapporten och artikeln pekar ut bristen på rörlighet mellan svenska lärosäten och internrekryteringen som stora problem. Vi har själva visat att rörligheten har minskat [9-13]. SNS utgår från att platsbyte av forskare är ett nollsummespel. De ser inte att med tillväxt genom forskarutbildning ökar den lokala poolen av rekryterbara forskare.

I rapporten saknas en ekonomisk analysmodell. För snart 50 år sedan blev det ekonomiskt ointressant att flytta till en annan ort när en högre tjänst blev ledig på grund av att skatten åt upp effekten av den högre lönen. Svårigheterna att skaffa ny bostad bidrog också. Det problemet finns kvar än i dag. Även problemen med rörligheten kan alltså förstås bäst utifrån en ekonomisk modell.

Frivilligt hjälparbete, idrott och konst premieras i USA och hjälper stort när det gäller att sålla mellan olika kandidater till utbildningsplatserna vid toppuniversiteten. I Sverige premieras sedan drygt 40 år arbetslivserfarenhet, vilket har lett till högre intagningsålder på eftersökta utbildningar. Detta sätter sina spår både i de stora pensionsavgångarna och i genomsnittlig disputationsålder [9-11].

De stora amerikanska universiteten tar ut avgifter från studenterna. För 2013–2014 framgår det av toppuniversitetens webbplatser att årsavgiften är cirka 60 000 dollar. En anledning till de höga avgifterna är att det spelar stor roll var du gör din grundutbildning och dina yrkesstudier i till exempel medicin. Avgifterna blir en investering för individen och bidrar till toppuniversitetens glans. De får många duktiga sökande, vilket hjälper till att hålla avgifterna uppe. I Sverige anses universiteten vara likvärdiga, och det viktiga är vad du gör med din utbildning. Avgifter är förbjudna, och det är även lagstadgat att endast staten får grunda universitet och anställa professorer. Dessa fundamentala skillnader och deras konsekvenser nämns inte i SNS-rapporten. 

SNS-rapporten har missat väsentliga faktorer som påverkat de svenska universitetens verksamhet de senaste 40 åren. Slutklämmen, »Rekommendationer« (sidorna 80-1), består av allmängiltigt tankegods som alla kan ansluta sig till och som inte tillför något nytt. Det är beklagligt att denna svaga och innehållsmässigt begränsade rapport genom ett okritiskt referat i Läkartidningen har förlänats en status den inte förtjänar.

Vår bedömning är att Sverige fortfarande håller god standard på både undervisning och forskning, och att skillnader kan tolkas utifrån ekonomiska incitament samt från kulturella och politiskt strukturella skillnader mellan Sverige och USA (och även Storbritannien). För att Sverige ska kunna behålla sin ställning som ledande forsknings- och kunskapsnation krävs lösningar på de problem vi noterat. Man bör också kunna gallra hårdare vid antagning till doktorandutbildning, och optimera balansen mellan antalet doktorander, postdoktorer och lärarpersonal.

Läs repliken:
Allt handlar inte om pengar