Våren 2013 presenterade regeringens ensamutredare Stefan Lindgren sitt förslag till nytt, modernt läkarprogram [1] som skulle förlängas till sex år och leda direkt till legitimation. Utredningen skulle därefter skickas ut på remiss, men har märkligt nog bara samlat damm sedan dess. Medicine studerandes förbund (MSF) ställer sig därför positivt till att den nya ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson (S), tagit upp frågan igen.

Utbildningen av legitimerade läkare i Sverige bygger till stor del på den nationella översyn som gjordes 1969. Den består i dag av 11 terminers universitetsstudier följt av minst 18 månaders allmäntjänstgöring (AT) i landstinget för att erhålla läkarlegitimation. Det har utan tvivel gått många år sedan det sist skedde en mer genomgripande översyn och modernisering, och det finns återkommande signaler om att utbildningssystemet inte är optimalt. Stefan Lindgrens läkarutbildningsutredning om en nationell modernisering av programmet var således adekvat.

Kraven på läkarkåren har helt klart förändrats de senaste decennierna. Den högspecialiserade vården har utvecklats och den moderna läkaren är mycket mer nischad än för 40 år sedan. För den blivande läkaren går det därför inte längre att lära sig allt medicinskt under själva grundutbildningen. Utredningen betonar därför att fokus ska vara att få insikt i läkarens mer generella arbetsuppgifter, som att göra en kvalificerad anamnes och status, ställa diagnos och resonera kring behandlingsalternativ. Detta uppnår man inte genom kortare placeringar inom samtliga specialiteter, utan genom längre placeringar på färre ställen.

Vidare finns det problem med att låta två huvudmän, staten och landstingen, ansvara för antalet nylegitimerade läkare. I nuläget vill staten gärna att det utbildas fler läkare för att lösa »läkarbristen«, men antalet AT-platser som landstingen erbjuder utgör flaskhalsar, och de legitimationsköer som uppstår i väntan på AT hindrar genomströmningen.  

Läkarbristen, som egentligen är en specialitetsbrist, kan således inte lösas av ett utökat antal läkarstudenter eftersom flaskhalsen nedanför begränsar flödet. MSF tycker därför att det är mycket positivt att Helene Hellmark Knutsson och regeringen inte vill utöka läkarprogrammet. En huvudman för läkarlegitimationen vore även optimalt för dimensioneringen av läkare i vården, utan flaskhalsar. 

Utan AT finns dock behov av någon form av introduktion till sjukvården efter utbildningen. Formerna för detta kan diskuteras. De skulle till exempel kunna ingå som en del i specialiseringen, vilket undviker nya flaskhalsar.

På många håll i Europa har man infört sexåriga legitimationsgivande program. Dagens hälso- och sjukvård består av en stor andel läkare som utbildat sig utanför Sverige. Det uppstår då flera problem i introduktion av dessa till sjukvårdssystemet och den svenska arbetsmarknaden.  

Ett legitimationsgivande program även i Sverige skulle bidra till ökad harmoni med övriga europeiska läkarutbildningar och göra det lättare att introducera läkare som studerat utomlands i vårt system. 

Sammantaget finner vi det mycket positivt att Läkarutbildningsutredningen åter är på tapeten. Den har nu en chans att skickas ut på remiss innan den hinner bli förlegad. Vi hoppas att Helene Hellmark Knutsson och regeringen tar tillfället i akt och verkar för en bättre och mer modern läkarutbildning, vilken skulle kunna lösa många problem inom hälso- och sjukvården i Sverige.