Svensk sjukvård är i uppenbar kris. Det hela är en paradox. Samtidigt som vi har omvittnat goda medicinska resultat, tydligt påvisat i kvalitetsregister och internationella jämförelser, har många svenska sjukhus tvingats dra ner på vårdplatser till kritiskt låga nivåer, med ökande köer, även till livsviktig vård, och patientsäkerhetsrisker som följder. Orsaken är framför allt en brist på sjuksköterskor som vill arbeta på sjukhusavdelningarna — inte en brist på sjuksköterskor i allmänhet.

Jag har sett många skeenden i sjukvården under åren och gillar inte alarmism, men den uppkomna situationen är extraordinär. 

Scenariot kunde förutses redan för ett par år sedan, då sjuksköterskorna äntligen bestämde sig för att agera. Man krävde högre ingångslöner och bättre arbetsmiljö. Landsting och regioner, för att inte tala om Sveriges Kommuner och landsting (SKL), uppfattade inte att signalerna var på allvar utan reagerade sent och mest med ord, inte med handling. Snarare har många anställda fått sämre arbetsscheman och hårdare tempo i arbetet. Det går inte längre att handla så mot 80- och 90-talister. Dom drar, och mer erfarna, lojala medarbetare tröttnar på arbetsbördan och byter arbetsplats eller till och med yrkesbana.

Läkaruppropet är en annan signal i samma riktning. Vi ser nu tydligt att yngre läkare inte ställer upp på de villkor som äldre generationer levt med.  

Vad som behövs är självklart bättre arbetsmiljö i vid bemärkelse; mindre byråkrati, rimliga arbetsscheman, generösa möjligheter till utveckling och fortbildning, vettig lön och inflytande över den egna situationen.

En annan viktig faktor är påverkansmöjlighet, eller kalla det makt, över sjukvårdsstruktur och arbetsformer. 

Professionen har tvingats bort och/eller abdikerat från ledande positioner. Det är olyckligt, och exemplifieras väl av primärvårdens nedmontering, exceptionell i ett europeiskt perspektiv. De många och övertunga ledningsstrukturerna skulle kunna bantas åtskilligt. Det skulle spara pengar som kan gå till vården och minska på den flod av onödiga direktiv, enkäter och projekt som läggs på vården uppifrån.

Landsting och regioner har inte klarat sitt uppdrag. Därmed måste överordnade myndigheter gå in. Om inte detta sker (politiken kan vara outgrundlig) måste nuvarande huvudmän snabbt tänka om och agera. Fläckvis kan man skönja ett visst uppvaknande, men det går trögt. Läget är faktiskt ohållbart på flera håll.

Detta kan verka populistiskt, och man kan förstå att politiker och tjänstemän ser behoven i sina egna grupper, men vad vi saknar är en god arbetsmiljö, reellt inflytande och fler yrkesskickliga händer i vården.