Royal College i världen

Det finns många olika Royal College i den anglosaxiska världen, med delvis olika funktion och grad av specialisering. Prefixet »Royal« indikerar att de har en officiell ställning i samhället grundad i någon form av lagstiftning. En gemensam nämnare är att läkarna oftast måste klara av ett inträdesprov för att bli medlem.

Det kanadensiska Royal College of Physicians and Surgeons är en övergripande organisation för alla specialiteter (utom familjemedicin). Sektionerna utgörs av de specialitetsföreningar som ingår. Ett uttalande från Royal College innebär att alla (med ett undantag) specialiteter står bakom detta. Därmed får professionens röst större tyngd i debatten.

Författarna förordar ett svenskt Royal College i kanadensisk tappning.

När Socialstyrelsens förslag till nya föreskrifter för läkarnas specialitetsutbildning (ST) kom ut på remiss uppstod en proteststorm över hela landet på grund av förslaget att avskaffa bestämmelserna om extern kvalitetsgranskning. Som ett glädjande resultat och bevis på en fungerande demokratisk process har Socialstyrelsen ändrat sig och återinfört, och även skärpt, bestämmelserna om extern granskning. Förslaget är nu är ute på en ny remissrunda. 

Att det krititiserade förslaget drogs tillbaks och ändrades måste anses som en seger både för läkarprofessionen och för Socialstyrelsen. Men hur många inom läkarprofessionen tog egentligen sitt professionella ansvar under den inledande remissrundan?

ST-utbildningen är en angelägenhet för alla specialiteter, och i dag finns 58 möjliga bas-, gren- och tilläggsspecialiseringar, som nu ses över. Totalt finns knappt 50 specialitetsföreningar. (Svenska Läkaresällskapet har visserligen 68 sektioner men alla betraktas inte som specialitetsföreningar.) 

Vi har undersökt hur många sektioner som svarade och aktivt deltog i remissarbetet kring de reviderade bestämmelserna för ST. Det var inte helt lätt att få fram exakt antal eftersom remissvaren gått minst tre olika vägar, nämligen direkt till Socialstyrelsen från olika sektioner eller genom samordning inom Läkaresällskapet respektive Läkarförbundet. Totalt har dock minst 52 av 68 sektioner svarat, vilket är glädjande. Hur det ser ut i andra remissärenden har vi inte undersökt.

Deltagandet i remissarbete väcker viktiga frågor om vårt ansvar som profession i samhället i stort. Internationellt förs en viktig diskussion om det »sociala kontraktet«, som reglerar en professions autonomi i samhället. Att åtnjuta status av profession är inte alla yrkesgrupper förunnat, och med denna status följer ett viktigt privilegium och hög grad av professionell autonomi så länge kontraktet uppfylls. Kontraktet bygger på att professionen sköter sitt uppdrag (i vårt fall att bedriva hälso- och sjukvård) på ett så bra och etiskt riktigt sätt som möjligt gentemot medborgarna. I litteraturen brukar en profession definieras genom fyra kriterier:

  • Utövarna har en unik och exklusiv kunskap inom ett komplext och komplicerat område.
  • Särskilda behörighetsgivande utbildningar ger tillgång till denna kunskap, och professionen har ofta stor kontroll över innehållet i dessa utbildningar.
  • Professionen har stor kontroll över kunskapsproduktionen inom området.
  • Professionen har monopol på att utöva verksamhet inom det specifika området. Samhället har alltså – för att skydda sig självt – gett professionen ensamrätt att utöva dessa samhällsviktiga funktioner. 

Att en profession sköter sitt uppdrag och uppfyller sitt sociala kontrakt kontrolleras på olika sätt. Staten utövar tillsyn på olika sätt över hälso- och sjukvården, bland annat via Inspektionen för vård och omsorg (IVO). En annan mycket viktig funktion för att undvika alltför omfattande och detaljerad extern granskning är att professionen upprätthåller en god »självhygien«, exempelvis genom:

  • Professionell värdegrund, det vill säga uppförandekoder, eder (exempelvis den hippokratiska) eller etiska riktlinjer.
  • Inomprofessionell granskning (exempelvis väsentlig för att föra en löpande dialog om kvaliteten i ST-utbildningen). SPUR-inspektionerna är ett bra exempel.
  • »Peer review«, som är ett klassiskt exempel på hur en akademisk disciplin försöker upprätthålla högsta möjliga kvalitet genom kollegial granskning.

Att delta i remissarbete är en mycket viktig del i det professionella ansvar som krävs inom ramen för det sociala kontraktet. Professionens legitimitet är hotad internationellt, bland annat på grund av de hundratusentals dödsfall på grund av vårdrelaterade skador som enligt Institute of Medicine sker i USA varje år [1]. Arbetstidsfrågor har också vållat stor debatt [2]. I Sverige har den ökade ekonomistyrningen, »vårdproduktion« och privatiseringar satt hälso- och sjukvården under samhällets lupp. Detta påverkar förstås också läkarprofessionen. Det är därför av yttersta vikt att vi tar vårt ansvar för professionens framtida ställning. Att delta i remissarbete kring viktiga och centrala bestämmelser är en professionell skyldighet. 

Vi kan glädja oss åt att minst 52 av 68 sektioner eller föreningar deltog i arbetet kring reviderade bestämmelser för ST, men i processen användes minst tre kanaler. Är det möjligt att bli ännu mer effektiva och få större tyngd exempelvis genom en samordnad remissprocess? Helt klart fick våra synpunkter genomslag i och med det nu ändrade förslaget om extern granskning, men vi måste ständigt fundera över hur vi kan nå ännu större inflytande.

Skulle ett svenskt »Royal College«, det vill säga en närmare samverkan mellan sällskapet och förbundet i viktiga frågor vid sidan av de rent fackliga, vara en framgångsrik modell? En viss överlappning finns redan, men frågan om vad ett Royal College skulle innebära för möjligheten att värna vår professionella status och upprätthålla vår del i det sociala kontraktet är intressant att fundera vidare kring.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.