Yrkesverksamheten efter uppnådd specialistkompetens utgör den längsta perioden i läkarens gärning. Till skillnad från grund- och vidareutbildning saknas dock formell reglering av fortbildning och handledning för specialisten. Svenska Läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund ser det som nödvändigt att det finns system för att säkerställa att alla läkare har den kompetens som nuvarande och kommande verksamhet förutsätter.

Fortbildning bör därför liksom undervisning och forskning ses som en självklar del av produktionen inom hälso- och sjukvården. Vi menar att ett sådant system bör utvecklas och kvalitetssäkras i samverkan mellan ­arbetsgivaren, professionen och Socialstyrelsen. Det bör främst vara inriktat på att bredda och fördjupa kompetens­en hos alla medarbetare och inte endast på att identifiera de få som brister. 

Läkaryrket innebär livslångt lärande. Läkares utbildning bör därför ses som en kontinuerlig länk, från grundutbildning över vidareutbildningen (ST) till den fortsatta kontinuerliga fortbildningen (continuing professionell development, CPD) som pågår ända fram till den sista yrkesverksamma dagen. Uppdatering och fördjupning av kunskaper, färdigheter och förhållningssätt måste ske fortlöpande under hela yrkeslivet, baserat på verksamhetens, profession­ens, läkarens, patienternas och samhällets behov. Det finns vetenskapligt stöd för att resultaten i vården försämras om fortbildningen eftersätts, även beträffande läkare med lång erfarenhet. Detta gäller hela bredden av professionell förmåga, och inte bara kunskap inom det egna expertområdet.

Till skillnad från de homogena första två faserna av läkarutbildningen, utvecklas läkarna under den yrkesverksamma perioden som specialist i olika riktningar mot bakgrund av sina arbetsuppgifter och de kompetenskrav deras verksamhet ställer. Dessutom sker en kontinuerlig utveckling av verksamhetens innehåll, arbetsformer och organisation.

Tyngdpunkten i morgondagens hälso- och sjukvård ligger på verksamheternas samlade kompetens snarare än enbart på de enskilda medarbetarna. Kompetensen bygger på en hög grad av samverkan mellan kollegor, andra vårdprofessioner och det kringliggande samhället och inte minst med patienterna. Framtidens patienter, som både har större förväntningar på delaktighet och i allt större utsträckning är åldrade och multisjuka, ställer nya krav på hälso- och sjukvården.

Förutom att bidra till hög kvalitet i den egna verksamheten ska den specialistkompetenta läkaren också medverka till att utveckla och förbättra hälso- och sjukvården. Fortbildning är därför, i likhet med förbättringsarbete, utbildning av studenter, kollegor och andra medarbetare samt forskning, en lika självklar del av produktionen som de sjukvårdande aktiviteterna i sig.

Ansvaret för att den egna kompetensutvecklingen är adekvat ligger hos lä­karen själv.  Men arbetsgivaren måste göra den möjlig och ställa resurser till förfogande. Fortbildningen måste fokusera på lärande med en nära koppling till mätbara förbättringar av resultaten av vården och förbättrad hälsa hos patienterna. Liksom för allt annat lärande krävs variation av metoder och aktiviteter för att de förväntade läranderesultaten ska uppnås. Deltagande i kurser och kongresser utgör en del, men räcker inte.

Viktigast är alltid det erfarenhetsbaserade lärandet i vardagen med systematisk reflektion över utveckling och förbättring. Det sker genom kollegiala och interprofessionella samtal, handledning, mentorskap och litteraturstudier. Det förutsätter främst av allt en tillåtande och uppmuntrande kultur på arbetsplatsen med möjligheter till återkoppling. Andra exempel på lärandeaktiviteter i fortbildningen är systematiska studier av den vetenskapliga litteraturen, eget vetenskapligt arbete, undervisning, förbättringsarbete, författarskap, föreningsarbete, ledarskap, kommittéarbete, auskultation samt deltagande i kurser och kongresser. Allt detta förutsätter att kompetensutveckling ses som en nödvändig del av arbetet och att tid och resurser avsätts.

Läkarnas fortbildning bör naturligtvis även kvalitetssäkras. Granskning av den enskilde specialistläkarens kompetens och kompetensutveckling är dock mycket svårare än under den grundläggande utbildningen och ST. Det beror på den individuella kompetensprofil, baserad på verksamhetens krav och karaktär, som läkaren utvecklat. Gemensamma specialitetsövergripande kunskapsprov är av det skälet ej relevanta.

Mera rimligt är i stället att kvalitetsgranska själva fortbildningsprocessen. En sådan inriktning på kvalitetssäkringen har dessutom fördelen av att den utvecklar kvaliteten i hela verksamheten och avseende alla medarbetare, i stället för att inriktas på att identifiera de få som brister i kvalitet. Utgångspunkten bör vara en årlig fortbildningsplan som tas fram i överenskommelse mellan den enskilde läkaren och arbetsgivaren. 

Fortbildningsplanen utgår från den enskilde läkarens behov och önskemål men också från verksamhetens behov av kompetensutveckling och förbättrade resultat. Den bör vara baserad på en analys av verksamhetens ­kvalitet, styrkor och brister samt på professionens bedömning av vad som ­är ändamåls­enliga fortbildningsaktiviteter. Planen bör utvärderas årligen och uppnådda resultat dokumenteras. Rekommendationer om fortbildningsaktiviteter som sektionerna/specialitetsföreningarna tar fram inom sina respektive områden kan utgöra ett underlag för planering av fortbildningen. 

Läkarförbundet och Läkaresällskapet kan också gemensamt ta fram riktlinjer för vad en fortbildningsplan bör innehålla och hur fortbildningsmeriter kan dokumenteras. Om utbildningsaktiviteterna redovisas i en portfölj där läk­a­ren själv dessutom reflekterar över sin utveckling och sina fortsatta lärandebehov kan portföljen utgöra underlag för bedömning av läkarens kompetensutveckling. Vi menar att denna bedömning bör göras av professionen på basen av överenskomna och tydliggjorda kriterier.

Utöver uppföljningen av den enskilda läkarens fortbildning bör jämförelser av förutsättningar och kvalitet i fortbildningen genomföras på aggregerad nivå, som underlag för kvalitetssäkringen av enskilda klinikers och enheters fortbildning. Läkaresällskapet och Läkarförbundet kan även här bidra genom att föreslå indikatorer som på olika sätt belyser fortbildningens kvalitet. Regelbundna fortbildningsöversyner kan komplettera resultaten från öppna jämförelser och stimulera ett ständigt lärande och systematiskt förbättringsarbete i verksamheten.