Fakta. Rättsintyg

Sedan 2006 ska rättsintyg i första hand inhämtas från läkare vid Rättsmedicinalverket, eller någon av de läkare som skrivit kontrakt med RMV för att utfärda rättsintyg. Alla legitimerade läkare som arbetar inom den offentligt bedrivna hälso- och sjukvården är dock skyldiga att utföra kroppsundersökningar och skriva rättsintyg över dessa på begäran av bland annat polis. Även spårsäkring av misstänkta gärningsmän kan falla inom deras ansvarsområde (Patientsäkerhetslagen (SFS 2010:659) 6 kap 9 §; Lag (2005:225) om rättsintyg i anledning av brott).

Rättsmedicinalverket (RMV) ska fungera som rättsväsendets medicinska experter, men domstolen kan utifrån svensk rätt (fri bevisprövning) även ta in annan medicinsk expertis. RMV har monopol på rättsmedicinska obduktioner, vilket ställer stora krav på myndigheten; däremot kan rättsintyg utfärdas av andra än rättsläkare. Varför låter man då så sällan läkare inom andra discipliner berätta för polis, åklagare och domstol om sina patienter, skriva rättsintyg och vittna i domstol?

Denna ordning var tidigare standard i svensk domstol, men problemen var flera. Dels är läkarna vana att använda latinska termer, vilket inte är gångbart i rätten, dels har läkare en tendens att endast tolka undersökningsfynd i ljuset av vad patienten (målsäganden) berättat. Den i vården viktiga patient–läkarrelationen ställer till problem när samma läkare ska agera oberoende expert. Detta bidrog sannolikt till att en statlig utredning [1] kom fram till att dessa rättsintyg ofta var oanvändbara som bevismaterial. 2006 fick RMV huvudansvaret för rättsintygen [2]. Avsaknaden av patient–läkarrelationen ansågs göra det lättare för rättsläkaren att förhålla sig objektiv till vad den undersökte påstod och de skador han eller hon uppvisade. 

Rättsläkaren kan inte vara expert på alla medicinska frågeställningar. Jag konsulterar ofta läkare inom andra discipliner, men måste förhålla mig kritisk även till deras uppgifter, då den kliniskt verksamma kollegan inte har samma träning i att ge uttryck för graden av säkerhet i sin bedömning. Jag måste försäkra mig om hur säker klinikern är och skapa mig en bild av hur specifikt det aktuella fyndet är. Ett klassiskt exempel är fynd som av gynekologer beskrivs som våldtäktsskador, där forskning tyder på att skillnaderna mellan skador i underlivet vid våldtäkt och samlag är tämligen små [3].

Kanske tar den behandlande läkaren på sig ett alltför stort partsintresse och tror sig behöva leverera ett intyg som i sig är tillräckligt för en fällande dom? Som rättsläkare får jag aldrig ta på mig ett sådant ansvar. Jag förväntas dra slutsatserna precis så långt att jag kan stå för dem – oaktat om de kan uppfattas som oväntade eller obekväma.

I utlåtandet ska det även framgå med vilken säkerhet bedömningen är gjord. Det är sällan man är så säker på hur ett fynd ska tolkas att man använder den starkaste graden av säkerhet: »visar att«.

Denna formulering utesluter andra uppkomstsätt, medan andra nivåer på sannolikhetsskalan ger mer eller mindre utrymme för alternativa förklaringar. Detta går ofta förlorat när fall diskuteras i medierna.

Även i Läkartidningen har det framhävts att »rättsläkare bör vara mera försiktiga vid formuleringarna av sina omdömen« [4]. Jag vill påstå att rättsläkare generellt väljer sina ord med mycket stor omsorg, men att det rör sig om bedömningar, och sådana kan variera även inom samma specialitet. En intern granskning görs av alla rättsintyg och obduktioner, men man skulle (som föreslagits) kunna låta rättsläkare från en annan avdelning sköta granskningen.

Att RMV saknar tillsynsmyndighet betyder inte att det saknas en instans för förnyad prövning av rättsintyg och obduktionsutlåtanden, nämligen Socialstyrelsens rättsliga råd. I de fall som blir föremål för Rättsliga rådets genomgång ansluter sig rådet ofta till den ursprungliga bedömningen. Kommer rådet till en annan slutsats kan det få stora konsekvenser, och kan liknas vid när ett domstolsärende överklagas till en högre instans, där hovrätten kan komma till en annan slutsats än vad tingsrätten gjort trots att underlaget är detsamma.  

Även vid en tingsrättsförhandling får rättsläkaren stå till svars. Kan jag inte motivera mina slutsatser i rätten fäster domstolen ingen större vikt vid dem, och att tro att åklagare okritiskt accepterar rättsläkarens tolkning som absolut sanning rimmar illa med verkligheten. 

I ett aktuellt exempel, skakvåld mot små barn (shaken baby syndrome, abusive head trauma, SBS/AHT), har det hävdats att det är kunskapsläget som förändrats, vilket gjort att Rättsliga rådet uttryckt osäkerhet över specificiteten i den triad av fynd som kan ses. Andra anser att osäkerheten är obefogad och vidhåller triadens signifikans. Sättet att se på skakvåld har polariserats, och två grupper med diametralt olika synsätt har utkristalliserats. Det har blivit allt svårare att samlas och diskutera tolkningen av dessa fynd. Här måste man börja med att enas kring några viktiga ståndpunkter. Dels att barnmisshandel förekommer, och att samhället måste skydda barnen, dels att vi gemensamt måste stå upp för vikten av att inte riskera att döma oskyldiga individer till fängelse för brott de inte begått. Dessa två intressen får i den diskussion som bör föras kring SBS/AHT aldrig ses som varandras motpoler.

Slutligen: Rättsläkare förväntas sträva efter att göra väl underbyggda bedömningar baserade på det aktuella kunskapsläget. Varken rättsläkare eller andra sakkunniga ska driva en egen agenda och får inte ha något egenintresse av utfallet i en rättegång. Om så är fallet kan man inte uppfylla uppdraget som rättsväsendets oberoende medicinska expert.

Elias Palm är verksamhetschef vid Rättsmedicinalverket.