Inledningsvis tycker jag att det är bra att en kollega och verksamhetschef tar till orda i dessa för läkarkåren så centrala frågor. Det har sedan länge varit en alldeles för stor tystnad bland många kollegor i dessa spörsmål.

För mig är det avgörande att styrningen i svensk sjukvård har sin grund i patientens vårdbehov, hälso- och sjukvårdslagen och de vårdetiska reglerna, och att den behandlande läkaren ställs utanför påverkan av ekonomiska ersättningssystem.

Cecilia Adelöw skriver att det är av högsta vikt »att vårdvalens utformning och ersättning har en nivå som ger utrymme för god diagnostik och handläggning«, vilket jag helt håller med om. Men är det nu så?  

När det gäller diagnossättningen har jag tidigare påpekat utifrån Riksrevisonens rapport att primärvårdens vårdval medfört att antalet psykiska diagnoser i vissa regioner har ökat kraftigt till följd av ersättningssystemens utformning, vilket av flera skäl är djupt allvarligt [1].

Handläggning av patienter, speciellt i Vårdval Stockholm, har visat att okomplicerade enkla patientärenden ofta av ekonomiska skäl prioriterats framför patienter med sammansatta vårdbehov helt i strid med hälso- och sjukvårdslagen och de läkaretiska reglerna. 

Att specialistvårdvalen är kostnadsdrivande framkommer av årsredovisningen 2014 för Hälso- och sjukvårdsnämnden i Stockholms läns landsting (SLL) [2]. Underskottet inom somatisk specialistvård är inom SLL 2014 143 miljoner kronor jämfört med budget, vilket främst anses bero på vårdval [2].

Specialistvårdvalen ser olika ut. Vissa kan ha inneburit ett välbehövligt tillskott medan andra kan ha prioriterat »lätta« fall. Inom logopedi har Landstingsrevisorerna inom SLL visat att kostnaderna för vårdvalet ökat från 50 miljoner kronor 2009 till 165 miljoner kronor 2014. Landstingsrevisionen har visat att det i hög grad saknats medicinsk grund för den kraftiga ökningen av antalet besök inom logopedin [3].

Cecilia Adelöw frågar sig om det är farligt att låta patienten välja vårdgivare. Självklart är detta vanligtvis inte farligt. Jag tycker dock att vårdvalet har blivit ett slags mantra för en del sjukvårdspolitiker som inte beaktat vårdvalets negativa konsekvenser. Att en patient får tillgång till alltför många vårdgivare fragmentiserar vården och försvårar samverkan i vårdkedjor vilket i sig leder till ökad kontroll och administration samt därmed till ökade kostnader.

Vidare anger Cecilia Adelöw att det snarast behövs fler öppenvårdsmottagningar för att minska antalet slutenvårdspatienter. Tyvärr ser situationen inom vårt land och inom SLL inte ut så i dag. Sverige ligger i bottenskiktet bland OECD-länderna när det gäller antalet vårdplatser per tusen invånare, och människor i Sverige dör i dag på grund av vårdplatsbristen [4]. Dessutom råder en stor sjuksköterskebrist, vilket gör att alla vårdplatser inte är disponibla [4].

Akutsjukhusen inom Stockholms läns landsting har i dag förutom oacceptabla vårdplatsbrister stora ekonomiska underskott. Stockholm läns landsting har därför kommit med ett sparförslag om 800 miljoner kronor. Det innebär bland annat en sänkt ersättning på fem procent för en rad vårdval, vilket Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren säger »är en direkt råsop mot de enskilda företagen inom vården« [5].

Jag har tidigare sagt att vårdvalet bör avskaffas som styrsystem [1]. Vi måste i den nu uppkomna ekonomiska situationen inom SLL av bland annat patientsäkerhetsskäl prioritera akutsjukhusen. Om detta i nuläget ska ske genom att ge en rad specialistvårdval sänkt ersättning har jag svårt att bedöma. Däremot är det för mig orimligt att ha vårdval som så i grunden kan missbrukas som inom logopedin (se ovan).

Läs mer:
Är det farligt att låta patienten välja vårdgivare?