Helt naturligt att dö vid 89?

Det är svårt att förstå upprördheten i medierna över omständigheterna kring ett fall med en 89-årig dam som dog plötsligt på ett äldrehem. 

Jag har inte läst IVO:s (Inspektionen för vård och omsorg) granskningsutlåtande, men som jag förstår det kritiserades vårdgivaren för att det saknades en journalanteckning om att inte utföra »återupplivning«. 

Inte går det väl att kritisera vården för att en 89 år gammal människa plötsligt dör, särskilt som det inte alls är säkert att hon dog en plötslig hjärtdöd (snarare var nog orsaken lungemboli, en orsak till plötslig död som inte är ovanlig hos gamla människor som opererats och sedan stiger upp)? Det behövs förvisso en läkarbedömning när människor dör, och för vårdpersonalen finns en mängd överväganden att göra om man inte har läkaren på plats.

Visst är det bra att det finns hjärtstartare utplacerade i samhället (även på äldreboenden), och visst är det bra om »brukarna« kan tillfrågas om hur de ser på döendet. Men man kan inte kritisera vårdpersonal för att inte vidta åtgärder när en så gammal människa dör. Kanske kände helt enkelt vårdpersonalen personen bättre än IVO?

Däremot finns all anledning att studera hur människor faktiskt dör. Det bör kunna göras nu när det ju finns specialteam, ASIH (avancerad sjukvård i hemmet), som på ett mycket professionellt sätt tar hand om och hjälper döende människor i hemmet. ASIH-teamen bör naturligtvis även kunna kallas till äldrehem, och enligt organisationen fattas endast ett politiskt beslut om det.