Varje år dör cirka en halv miljon människor i världen, och många fler skadas, som en följd av våld. Våld och vålds­prevention har identifierats som ett prioriterat globalt folkhälsoproblem [1]. Att det finns ett samband mellan psykisk sjukdom och våldsbrott är dokumenterat [2-7]. Ett klargörande av detta samband är dock nödvändigt för att rätt typ av preventiva insatser ska kunna sättas in och felaktig stigmatisering av personer med psykisk sjukdom kunna förhindras.

I medierna rapporteras ofta om psykiskt sjuka personer som begår »vansinnesdåd« med ett närmast besinningslöst och i många avseenden oförklarligt våld. Mediernas rapportering kan lätt leda till tolkningen att psykisk ohälsa är en drivkraft bakom våld, men sambandet är mer komplicerat än så.

Personer med psykisk sjukdom har visats ha en ökad risk för att begå våldsbrott, men forskning tyder på att andra samverkande faktorer till stor del kan förklara denna riskökning. Exempelvis uppvisar patienter med psykotiska tillstånd utan komplicerande samverkande faktorer en minskad risk att begå våldsbrott [8]. 

Några av de samverkande faktorer som har visats bidra till den ökade risken för våld hos personer med psykotiska tillstånd är fientligt beteende, försämrad impulskontroll och bristande följsamhet till medicinsk och psykologisk behandling [9]. 

Missbruk är en annan viktig samverkande faktor [7, 10-12]. Exempelvis bedöms risken för att en man med schizofreni begår mord vara 17 gånger högre om han dessutom har alkoholproblem [5]. 

Vidare har det konstaterats att det är fler som har ett pågående missbruk bland personer med schizofreni som begått mord än bland personer med schizofreni som inte begått brott [3]. Vi kan också konstatera att personer med missbruk står för 25 procent av alla våldsbrott i befolkningen [13], medan personer med psykisk sjukdom står för 5 procent av våldsbrotten [7]. 

En tidig debut i kriminalitet och/eller våld, oavsett psykiskt status, har återkommande visat sig vara en av de faktorer som tydligast predicerar upprepat våldsbeteende [14, 15]. Ett tidigt norm- och regelbrytande beteende föregår dessutom i många fall debut av psykisk ohälsa [16]. ADHD har i en studie visats ha samband med en ökad risk för våld [17], medan annan forskning visat att detta samband endast gäller för individer som har ett samtidigt och allvarligt norm-­ och regelbrytande beteende [18].

Vilka slutsatser kan vi då dra om sambandet mellan psykisk ohälsa och våld? 

Vi kan konstatera att personer med psykisk sjukdom är överrepresenterade bland dem som begår våldsbrott, men att samverkande faktorer kan förklara en stor del av denna riskökning. Dessa faktorer är i huvudsak missbruk och att personen tidigt i livet uppvisat ett allvarligt norm- och regelbrytande beteende. 

Utifrån vår genomgång av aktuell forskning står det klart att ett entydigt konstaterande att personer med psykisk sjukdom är »farliga« är både missvisande och orättfärdigt stigmatiserande. 

Hur bör då samhällets resurser riktas för att förhindra våldsbrott hos individer med psykisk sjukdom? 

En första slutsats utifrån modern forskning är behovet av att tidigt stävja missbruk och tidig debut i våld och andra norm- och regelbrytande beteenden, oavsett psykisk hälsa. Kartläggningar visar att mellan 30 och 50 procent av dem som söker vård för missbruk/beroende har annan psykisk eller somatisk sjukdom, samt att missbruks- och beroendevården tyvärr endast når cirka en av fem personer med missbruk/­beroende [19]. Det finns med andra ord en förbättringspotential inom missbruksbehandlingen. 

Utöver arbetet med att stävja substansmissbruk bör vårdgivare vara särskilt uppmärksamma på såväl tidiga norm- och regelbrytande beteenden som bristande behandlingsföljsamhet och impulskontroll hos personer med psykisk ohälsa, och planera vården med hänsyn till detta. Att öka och sprida kunskapen om komplexiteten i sambandet mellan psykisk ohälsa och våld är fortsatt nödvändigt.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.