NT-rådet har i dagarna fattat ett svårt beslut att inte rekommendera ett effektivt läkemedel mot en svår sjukdom – eculizumab (Soliris) för behandling av aHUS. Skälet till detta är läkemedelsbolaget Alexions oacceptabelt höga prissättning, som man trots förhandlingar inte varit villigt att sänka till en rimlig nivå.

Vi har stor förståelse för att de läkare som möter denna patientgrupp [1] har svårt att acceptera att deras patienter på detta sätt lämnas utan effektiv behandling. NT-rådet har dock ansvar för att göra prioriteringar som kan vara hållbara i längden.

Till vägledning för detta finns riksdagens etiska plattform för prioriteringar. Den betonar att svårt sjuka patienter bör prioriteras framför mindre svårt sjuka patienter, men att det också måste ske till en rimlig kostnad för den effekt som man åstadkommer med behandlingen. Likaså förbjuder oss människovärdesprincipen att diskriminera individer på basis av ålder, social situation eller ställning. Det innebär att vi inte kan ta särskilda hänsyn för att det rör sig om barn eller för att man kan återgå i arbete med behandling. Rådet har naturligtvis i beslutet vägt in det faktum att det rör sig om en svårt sjuk patientgrupp och att behandlingen kan vara livsförlängande.

Skälet till att rådet trots detta tar ställning emot användning av Soliris mot aHus är läkemedelsföretaget Alexions prissättning av läkemedlet. Företaget har inte presenterat underlag som visar att kostnaden för läkemedlet står i rimlig relation till dess effekt, därav skrivningen om att »tillförlitligheten i det vetenskapliga underlaget för kostnadseffektivitetsbedömningen är låg«.

Hälso- och sjukvården måste ibland avstå från nya läkemedel när dessa prissatts av företagen så att konsekvensen kan bli att andra lika svårt sjuka eller sjukare patienter inte kan få tillgång till livsviktig behandling.

Ett års behandling med Soliris kostar omkring 4,5 miljoner kronor för en vuxen patient, och kostnaden per livskvalitetsjusterat levnadsår (QALY) har uppskattats av Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV), och motsvarande myndigheter i andra länder, till mellan 10 och 30 miljoner kronor. Redan i dag säljs Soliris för omkring 100 miljoner kronor.

Prissättningen av Cerezym (imiglukeras) och Vpriv (velaglukeras alfa), som artikelförfattarna hänvisar till har aldrig varit acceptabel och TLV har därför drivit en lång rättsprocess som utmynnat i att TLV nu har möjlighet att sänka priset på dessa till acceptabel nivå. Tidigare praxis från TLV visar att acceptabel prisnivå som inte suboptimerar resursanvändningen i sjukvården snarare ligger 10–30 gånger lägre även för behandling av svåra, livshotande sjukdomar. Det är förvånande att artikelförfattarna inte på något ställe lägger ansvar på Alexion och dess prissättning.

Ett allt större antal mycket dyra läkemedel blir tillgängliga. Accepterar samhället kostnader i den här storleksordningen innebär det i princip fri prissättning på nya läkemedel. Konsekvensen av det blir att det blir omöjligt att säkra en jämlik vård där alla svårt sjuka patienter kan känna sig trygga i att de får rätt behandling.