I Läkaresällskapets projekt En värdefull vård sägs att allmänmedicinen »har sin tyngdpunkt i mötet med patienten« [1]. Kontakten med läkaren är betydelsefull. Då bör »också de upplevelser och besvär som inte orsakas av definierbar sjukdom« [1] kunna bedömas så att patientens vård blir effektiv. 

Att kritisera och utveckla en vårdidé kräver förmåga att se och överskrida begränsande tankeramar. För att göra rättvisa åt fenomen som undersöks (till exempel patient–läkarmötet) bör vi inte utgå från ett tanke- och skrivstilsideal som enbart tillåter fenomenet att komma till uttryck på idealets villkor [2]. Hade Titanic gått under om dess konstruktörer sett isbergens hela djup? Vad finns under ytan i läkares möten med patienter? 

Ett patientfall. En 35-årig somalisk kvinna söker för smärta i en arm. Hon har ofta haft ont också i andra delar av kroppen. Fyra år av hennes journalförda 50-tal möten med sköterskor, allmänläkare och organspecialister säger en del om vår tids vård. Hon har utsatts för frågor, utredningar, blodprov, röntgenundersökningar, specialistremisser med mera. Läkare har ställt diagnos och behandlat fysiskt uppfattade hälsostörningar. Bör vi fortsätta så? Under fyra år i Borlänge har kvinnan haft ont – troligen inte enbart i kroppen. Journalen visar inte hur ofta hon sett det möjligt, lönt, meningsfullt eller hoppfullt att också tala om sitt liv. 

Rapporten »En värdefull vård« [3] är välformulerad, med genomtänkta organisationsförslag. Men där finns få uttalade idéer om hur läkaren ska få syn på isbergets dolda nio tiondelar. Det som allmänläkare inte ser och hör kan skapa oreda. Vi kan ha högre mål än att enbart hålla oss flytande. Medicinskt utbildningsansvariga bör tänka djupare. Första linjens läkare måste lära sig att se både ytan och det som finns under den. Insikt i det patienter verkligen menar kan vara avgörande, bringa hälsa, och till och med förebygga självmord. 

Hur kan vi inspirera unga läkare att i dubbel mening se allmänmedicinen som den främsta och mest intressanta specialiteten? Jo, de bör tidigt ges möjlighet att träna in en syn på ohälsa som gör att de kan hjälpa patienten att se sina symtoms outtalade mening. De bör givetvis även kunna handlägga den ohälsa som orsakas av kroppsliga funktionsstörningar. 

Allmänläkarnas utbildning bör tidigt fokusera på det tvetydiga i patienters symtompresentationer. De bör lära sig se när organiska störningar dominerar (kroppen gör ont) och när outtalade existentiella frågor överväger (ont i livet) [4]. Mycket finns under ytan i möten med patienter med till exempel yrsel, tinnitus och klump i halsen, det som till exempel öronläkare möter. Detsamma gäller för andra specialister. Allmänläkare bör kunna avsluta möten med patienter utan att sätta kryptiska beteckningar på symtom. 

Innan läkarstuderande fastnat i vår tidsandas reduktionistiska, biomedicinska syn på ohälsa bör de ges möjlighet att utveckla en djupare syn på människan. Unga läkare bör lära sig se att det finns mer att leta efter i människors oönskade upplevelser. Ett barn utan ord kan som exempel visa med kroppen (tårar) att det är i olag. Med sina fem sinnen, det lilla barnets enda tillgång till världen, kan barnet förkroppsliga sina erfarenheter. Om världen känns främmande och ord saknas talar kroppen. Barns agerande och filosofers tänkande kan hjälpa unga läkare att se också de »upplevelser och besvär som inte orsakas av definierbar sjukdom« [1]. 

Ny utbildning kräver gränsöverskridande reflektion. Spetskompetenta organspecialister och baskunniga allmänläkare kan samarbeta effektivt först när vi erövrat den kompetens som vår vardag frågar efter. Allmänläkare bör lära sig tänka som prästen i »Processens« slutscen [5]. »Josef, ser du då inte två steg framför dig?« Josef K sökte hjälp enbart av andra. De kom alla med lösningsförslag. Prästen menade att Josef K kunde försöka se sig själv. Det gjorde han inte – och gick under.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.