Vår akutläkarkollegas skildring i LT 42/2015 [1] av halvannan timmas slit för att förgäves försöka rädda livet på en 19-åring, och sedan få en utskällning av en patient med fotsvamp för att hen fått vänta för länge, låter som en Monty Python-sketch! Men den skildrar ett stort allvar – resultatet av ett halvt sekels svek mot den vårdsökande allmänheten och personalen på golvet.

Eftersom kollegan inte lärt sig någon annan strategi än det inkännande samtalet, gick hen in i väggen med ett brak och behöver än i dag professionell hjälp. Jag kan inte låta bli att undra vad som hänt om hen sagt: »De senaste 90 minuterna har jag slitit mig halvt fördärvad för att försöka rädda livet på en 19-åring. Tycker du att jag i stället skulle ha ägnat mig åt din fotsvamp?«

I en sunt fungerande svensk sjukvård hade det varit självklart för patienten med fotsvamp att inte störa akut med en struntsak utan i stället gå till sin primärvårdsläkare. Sådant fungerar med självklarhet i åtskilliga europeiska länder men – trots ett halvsekels stolta politiska proklamationer om att satsa på primärvården – inte i Sverige.

I en sunt fungerande svensk sjukvård hade chefen för akutmottagningen gett den sköterska som tog emot patienten med fotsvamp mandat att ge beskedet: »Vi avvisar dig inte, men du kommer systematiskt att prioriteras ner för alla andra patienter, såvida inte någon söker akut med mjäll. Förmodligen kommer du snabbare under behandling hos din primärvårdsläkare.«

Om patienten då blivit ovettig skulle väktarna på akutmottagningen lika självklart ha mandat att avvisa hen. Vad i hela friden ska man med väktare till på en vårdinrättning om de inte har mandat att vid behov fysiskt övermanna personer som inte har där att göra, eller utgör ett hot mot personalen? Saknas detta är ju kostnaden för väktaren pengar i sjön!

I en sunt fungerande svensk sjukvård hade lagstiftaren och tillsynsmyndigheten utfärdat så klara riktlinjer att det inte skulle råda något tvivel om att de som arbetar på en akutmottagning har rätt att tala om för patienter att de inte hör hemma där, och att freda sig mot (hotande) våld. Av detta ser vi inte mycket. Diverse mähäande och till intet förpliktigande besked kan på sin höjd fås, varpå anställda uppenbarligen får vara beredda att stå till svars inför domstol (enligt en artikel i samma nummer) [2].

I början av min karriär arbetade jag tidvis med en några år äldre kollega som var verksam i en specialitet där akut sökande patienter kunde vara allt från svårt sjuka till i komplett avsaknad av behov av akut vård. Han hade en egen originell strategi. Ansåg han att patienterna inte hade på mottagningen att göra var han så brysk att de som regel gick därifrån frivilligt. Ryktet spred sig med tiden på orten. Eftersom jourhavande läkares namn fanns väl synliga vid entrén hände det med tiden att vårdsökande vände i dörren när han var i jour! Ansåg kollegan å andra sidan att patienten hade goda skäl att söka akut blev omhändertagandet därefter. Struntsaker fick vänta medan det som behövde åtgärdas blev åtgärdat. Personalen kunde fokusera på väsentligheter.

Detta var nästan fyra decennier sedan, och skulle måhända inte gå för sig i dag. Resultatet ser vi. Välutbildade kollegor går in i väggen och behöver långvarigt professionellt omhändertagande för att orka fortsätta.

»Varför ska man vara klok, när världen är galen?« skrev essäns fader Michel de Montaigne på 1500-talet. Uppenbarligen gäller frågan än i dag.