Det är oroande att endast en av fem svenskar känner till sepsis [1], ett allvarligt sjukdomstillstånd som årligen drabbar 30 miljoner människor världen över [2]. Denna kunskapslucka hos allmänhet, politiker och även inom vården kan bidra till att patienter med sepsis får inadekvat behandling och att forskningen kring sepsis saknar resurser.

Allt fler individer kommer att drabbas av sepsis på grund av en ökande antibiotikaresistens i kombination med fler och mer avancerade medicinska behandlingar [3].

Sepsis

Sepsis (grekiska; förruttnelse) är det fysiologiska svaret på en generell (allmän) bakteriell infektion med ett reaktionsmönster som uppvisar hög feber, påverkat allmäntillstånd med instabil cirkulation och bristande syresättning av blodet trots ökad andningsfrekvens.

(Källa: »Medicinsk terminologi« av Bengt I Lindskog)

Sepsis är en folksjukdom. Minst 25 000 människor drabbas av svår sepsis i Sverige varje år, fler än de tre vanligaste cancerformerna, det vill säga prostata-, bröst- och tarmcancer, tillsammans [2, 4, 5]. Dödligheten är hög: 28-dagarsmortaliteten bland dem som sjukhusvårdas för svår sepsis är 20–30 procent, vilket är jämförbart med akut hjärtinfarkt [6, 7]. 

De senaste åren har även långtidskomplikationer hos patienter som överlevt sepsis börjat uppmärksammas. Det rör sig om kognitiva besvär, ökad risk för hjärt–kärlsjukdomar, ökat hälso- och sjukvårdsbehov och förkortad livslängd [8-10].

Medan endast 21 procent av svenska folket känner till sepsis noteras en mycket god kännedom om andra sjukdomar. Över 90 procent känner till kroniskt obstruktiv lungsjukdom, leukemi, diabetes mellitus och även blodförgiftning. Vad som avses med begreppet blodförgiftning råder det dock oenighet kring. Svatet kan bli sepsis, lymfangit eller något annat [1].

Dålig kännedom om sepsis och symtomen vid sepsis kan bidra till att patienter inte söker vård i tid. Liksom vid akut hjärtinfarkt och stroke är dock tiden till behandling avgörande för utgången vid sepsis. Dödligheten i septisk chock ökar drastiskt för varje timme som adekvat behandling försenas [11]. Detta ställer krav på att akutsjukvården har goda kunskaper om sepsis och verktyg för att tidigt identifiera och behandla sepsisfall.

De tidiga symtomen vid sepsis är ofta ospecifika, vilket leder till att patienter felbedöms och inte sällan till att behandling försenas. Bristen på tidiga och pålitliga biomarkörer (som exempelvis troponin vid hjärtinfarkt) gör att tidig identifiering av sepsispatienter utgör en stor utmaning.

I dag finns inga riktade medel för kunskapsspridning och forskning kring sepsis i Sverige. De fantastiska framgångar som satsningar på cancer- och hjärt–kärlforskning gett mänskligheten sedan 1950-talet ger inspiration och hopp för sepsisforskningen.

Upptäckten av penicillinet har varit avgörande för framgångarna inom till exempel cancerbehandling. Likaså utgör välfungerande antibiotikabehandling en oumbärlig hörnsten i all modern avancerad sjukvård, såsom hjärt-, lung- och transplantationskirurgi. Den snabba utvecklingen av antibiotikaresistens ger ytterligare skäl att satsa på att hitta nya alternativ till traditionella antibiotika för att behandla sepsis.

Ökad kunskap om sepsis hos allmänhet och politiker är mot bakgrund av ovanstående av yttersta vikt. Internationellt pågår denna process tack vare organisationer som World Sepsis Day och Global Sepsis Alliance. Genom deras arbete har sepsisproblematiken fått stor uppmärksamhet; exempelvis har den tyska forsknings- och utbildningsministern åtagit sig att vara »sepsisambassadör«. I Sverige lanserades nyligen Sepsisfonden som syftar till att stödja svensk sepsisforskning och sprida kunskap om sepsis (www.sepsisfonden.se). 

Om vi ska kunna förbättra överlevnaden och minska komplikationerna av sepsis måste alla förstå att detta är ett akut allvarligt tillstånd som kan drabba vem som helst när som helst, med betydande konsekvenser på lång sikt.

Nödvändiga första steg är att

  • verka för ökad kännedom om sepsis hos beslutsfattare, sjukvårdspersonal och allmänhet
  • synliggöra sepsis som ett omfattande folkhälsoproblem
  • öka forskningsresurserna
  • skapa tydliga vårdkedjor för sepsisvården.