Metoden att från en donator samla vita blodkroppar med så kallad aferesteknik, för att transfundera dem till en patient med förmodad övergående grav leukopeni och behandlingsrefraktär infektion, har tillämpats i cirka 40 år. Metoden innebär att en frivillig donator tillförs potenta läkemedel med viss risk för allvarlig biverkan. Donatorn får även offra två dagar. I Sverige har blodgivare utnyttjats för detta syfte i många år, medan det i exempelvis Holland, Storbritannien och Finland utifrån etiska ställningstaganden inte ens är tillåtet att fråga blodgivare om donation.

Den medicinska nyttan av metoden har länge ifrågasatts, och nyligen har en randomiserad kontrollerad multicenterstudie publicerats [1] där man inte påvisat någon nyttoeffekt av granulocyttransfusionsterapi. Patientöverlevnaden efter 90 dagar skiljde sig inte heller mellan behandlings- och kontrollgrupp.

I linje med dessa fynd är resultatet från en ny Cochraneöversikt [2] där man försökt fastställa effekten av profylaktiskt givna granulocyttransfusioner. Ingen påverkan kunde ses på infektionsorsakad dödlighet, total dödlighet eller allvarliga komplikationer. När en viss dos granulocyter inte tycks hjälpa vid liten infektionsbörda kan man inte heller förvänta sig att samma dos ska hjälpa vid fullt utblommad infektion.

I ST-utbildningen i klinisk immunologi och transfusionsmedicin saknas inlärningsmål för det etiska förhållningssättet gentemot altruistiska blodgivare. I en nyutgiven bok [3] påpekas att specialister inom området har ett etiskt ansvar för processen för inhämtande av informerat samtycke vid alla typer av blodgivning. Ansvaret är av extra stor vikt då man avser att tillföra givaren läkemedel i syfte att optimera utbytet av blodgivningen. En särskild »givaradvokat« (eller team) bör utses och dess roll definieras. Även en lista på blodgivarens rättigheter ska definieras och upprätthållas.

Läkare inom Svensk aferesgrupp har här ett stort ansvar. Den respons jag fått hittills från två kollegor är att resultaten av den nya studien [1] inte får visas för blodgivare, att mitt ifrågasättande av granulocyttransfusion kan jämställas med barnmorskor som vägrar utföra abort och att det inte är så noga med att informera blodgivare om sällsynta biverkningar av de läkemedel de kommer att utsättas för. Man tar sig för pannan! Förutom bristen på bevisad nytta av granulocyttransfusion har ytterligare en misstänkt allvarlig biverkan [4] adderats till listan över tidigare kända sådana.

Det är hög tid att behandla altruistiska blodgivare med respekt. En viktig uppgift för läkare inom klinisk immunologi och transfusionsmedicin är att vara givarnas advokat och skydda dem från godtyckligt och osunt utnyttjande.

All form av blodgivning utöver etablerade former (vanlig helblodsgivning och trombocyt-/plasmagivning med aferesteknik) bör endast bedrivas som del i forskningsprojekt med godkännande från forskningsetisk kommitté. Nuvarande praxis att på godtyckliga grunder (utan att vara del i en forskningsstudie för att på sikt kunna utvärdera nyttan) tillfråga blodgivare om granulocytdonation måste upphöra. 

Ett tydligt ställningstagande behövs från Svensk aferesgrupp. Eller måste någon be Inspektionen för vård och omsorg (IVO) att granska verksamheten?

Författaren är själv blod-/trombocytgivare som inte vill bli manipulerad.