Cirka 3 000 utlandsstuderande

I dag studerar nästan 3 000 svenskar medicin utomlands – det motsvarar nästan 30 procent av antalet studenter som läser till läkare vid svenska universitet. Här diskuterar Läkarförbundet, Sveriges läkarförbund Student och Sveriges läkarförbund Student Utland hur de på bästa sätt kan introduceras på den svenska arbetsmarknaden.

Det finns många läkarutbildningar med god kvalitet såväl inom som utanför Sveriges gränser. När man läser utomlands går man dock miste om möjligheten att redan under utbildningen lära sig hur det svenska sjukvårdssystemet fungerar eller få erfarenhet från den svenska arbetsmarknaden. Det är därför viktigt att utlandsstudenterna tidigt får in en fot på den svenska arbetsmarknaden, till exempel genom sommarjobb eller praktik.

I dagsläget har många utlandsstuderande svårt att hitta en svensk praktikplats. För utlandsstudenterna är praktik i Sverige oerhört viktigt, eftersom det innebär en möjlighet att lära känna den svenska hälso- och sjukvården i god tid innan de återvänder till Sverige som legitimerade läkare. Utan sådan arbetslivserfarenhet kan steget från legitimation till klinisk tjänstgöring bli långt.

Vi anser att Sverige måste bli bättre på att fånga upp svenska läkarstudenter som läser i utlandet och ser positivt på de samarbeten och avtal som upprättas mellan utländska universitet och svenska landsting/regioner. Här kan Landstinget i Kalmar län och Landstinget Västmanland nämnas som två goda exempel. Landstingen har en praktiköverenskommelse med Gdansk respektive Wroclaw i Polen och tar emot ett antal utlandsstuderande varje sommar.

Behovet av att utlandsutbildade läkare får en god introduktion kvarstår även efter att de legitimerats. De flesta länder inom EU har i dag en sexårig läkarutbildning som leder till legitimation. Norge, Finland och Polen, som tidigare har haft kliniska tjänstgöringar liknande AT före legitimation, har nyligen förändrat sina system så att läkarexamen leder eller kommer att leda till legitimation. Att svensk AT är legitimationsgrundande innebär att läkare med legitimation från ett annat EU-land går miste om möjligheten att genomföra AT. Det försvårar inträdet på den svenska arbetsmarknaden i ett läge där den svenska sjukvården har ett stort behov av att rekrytera kompetenta medarbetare.

Flera landsting har utvecklat standardiserade introduktionslösningar, men dessvärre ofta med villkor som måste anses tveksamma för den utlandsutbildade läkaren. Introduktionstjänstgöringarna innebär inte sällan att den legitimerade läkaren tvingas förbinda sig att fortsätta med ST inom specifika områden för att få genomgå introduktionen.

För att göra introduktionen till svensk hälso- och sjukvård mer ändamålsenlig behöver den individualiseras och möjliggöras inom samtliga specialiteter som en del av specialiseringen i stället för att enbart erbjudas där det råder störst brist. Det kan inte anses rimligt att de som studerat i andra länder förväntas lösa landstingens bemanningsproblem.

Avslutningsvis vill vi lyfta fram den långsiktiga lösningen – en sexårig legitimationsgrundande läkarutbildning. Den bör följas av en introduktionstjänst som inledning på specialiseringen. Ur ett internationellt perspektiv innebär denna modell att legitimerade läkare som kommer till Sverige för att påbörja ST får en introduktion till svensk hälso- och sjukvård på samma villkor som läkare utbildade i Sverige.

På så vis får vi en enhetlig utbildningsstruktur som passar för såväl svenskutbildade som utlandsutbildade läkare. Tills dess hoppas vi att landstingen fortsätter att verka för att hitta adekvata former för att på bästa sätt introducera våra kollegor i den svenska hälso- och sjukvården.