Nuvarande ledamöter i etikprövningsnämnderna (EPN) är förordnade till och med 2016. Det är därför aktuellt med nya förordnanden för jurister, vetenskapare och lekmän för perioden 2017–2019. Inför detta har Utbildningsdepartementet skickat ut en förfrågan om intresset för fortsatt engagemang där man klargör att en ledamot som varit engagerad i EPN sedan 2004, då etikprövningslagen började gälla, inte kan »förvänta sig att bli omförordnad«. Varför personer med lång erfarenhet skulle vara oönskade förklaras inte.
Jag kan tänka mig ett par förklaringar. Den troligaste är bristande kunskap om hur arbetet inom EPN bedrivs. En annan är att man anser att etikfrågor varken kräver professionell kunskap eller erfarenhet. En etisk reflektion hos en forskare är dock inte alltid självklar och det gäller att värna om kvalificerade etiska granskningar.
Kanske är man på departementet inte medveten om vilka svårigheter som finns vid rekryteringen av vetenskapliga ledamöter, som inom EPN inte bara har en beslutande funktion utan även ska fungera som sakkunniga och föredragande. Ett förordnade som ledamot i EPN är inte ett enkelt hedersuppdrag; det tar mycket tid. Engagemanget har dessutom ett lågt meritvärde för de vetenskapliga ledamöterna och är alltså inte eftertraktat bland aktiva forskare, som dessutom kan ha problem med återkommande jävssituationer.
Det intrikata granskningsarbetet ställer även stora krav på EPN:s jurister och lekmän. Det är ett slöseri med resurser att ignorera den kompetens som förvärvats genom en lång tids arbete med etiska frågor.
Utbildningsdepartementet bör redovisa motivet till sitt agerande och även klargöra hur man tror att rekryteringsstrategin kommer att påverka EPN:s kommande granskningar av studier på människa. Jag hoppas också att departementet följer upp effekterna av sin strategi. En vetenskaplig ansats i detta avseende borde vara självklar när det gäller verksamhet inom det departement som har det största ansvaret för forskningen i Sverige.
