Många vårdcentraler befinner sig i en nedåtgående spiral eller fritt fall. Bristen på allmänläkare gör sig gällande snart sagt överallt, och tidigare välbemannande vårdcentraler kämpar för sin överlevnad. Utvecklingen fortgår samtidigt som sjukhusvården och befolkningen förväntar sig att primärvården ska utföra allt mer.

Efterfrågan på sjukskrivningar ökar med långa och ibland dränerande konsultationer, krav på komplettering av sjukintyg, avstämningsmöten som ska pressas in i en redan överfull kalender … Ofta har jag själv, mycket trött, suttit med en gråtande utarbetad patient och känt att jag också vill få gråta ut hos någon.

Den alltmer specialiserade sjukhusvården gör att forna tiders överläkare i allmän internmedicin försvunnit och ersatts av – oss. Svårt sjuka i livets slutskede vårdades förr ofta på sjukhus eller sjukhem – nu är vi i stor utsträckning läkare för den patientgruppen.

Jag har varit verksam sedan 1973 och blev färdig allmänspecialist 1982. Allt var inte bättre förr, så enkelt är det inte. När jag började kunde det vara svårt att få tjänst som distriktsläkare, i alla fall i Göteborgs kranskommuner. Vårdcentralen var anslagsfinansierad och vi konkurrerade inte med varandra; privata vårdcentraler fanns knappast. Ändå arbetade vi hårt.

Vi hann träffa fler patienter per dag, administrationen var inte så omfattande och vi var färre läkare per invånare. Att sjukskriva tog inte lika lång tid, sjukintyget fylldes i för hand, en mening räckte i stort sett. Detta är inget vi ska sträva tillbaka mot, men en av många förklaringar till att vi hann med fler besök per dag. Primärvården och sjukhusvården var i samma organisation. Sedan vi blev åtskilda har vi försökt vältra kostnader på varandra, tid har gått åt till att diskutera vilka patienter vi ska ansvara för osv.

Alltsedan »marknadstänket« kom in i vården har jag haft tanken: Att göra marknad av primärvården är ett uttryck för misstro. Tror man att vi inte försöker hjälpa våra patienter allt vad vi kan om vi inte är styrda av marknad och konkurrens?

Så till bemanningsläkarna. Kortsiktigt löser de problem, de kan träffa patienten där och då. Ansvarskännande bemanningsläkare gör nytta även efter att de slutat. De mindre ansvarskännande bidrar ganska lite till sjukvårdsproduktionen, det krävs ofta en ny bedömning av ordinarie läkare som dessutom får ta hand om labbsvar, journalsignering med mera. Den största nackdelen är nog att möjligheten ens finns att jobba så. Kan man avskaffa bemanningsläkare med hjälp av en lagändring? De behövs som ordinarie vårdcentralsläkare!

Kan man åter närma primär- och sjukhusvården till varandra? Kan det åstadkomma mer samarbete och kontakt, och mindre benägenhet att vältra problem och kostnader på varandra? I mitt landsting finns överenskommelser om vem som ska sköta vad. Dock innebär de ofta att primärvårdens uppdrag ökar. Kan man vända på kuttingen och låta sjukhusvårdens ansvar öka?

Kan antalet ST-läkare i allmänmedicin öka, och ansträngningar göras så att de får en rimlig arbetsbörda och inte skräms bort från allmänmedicinen?

Distriktsläkarföreningen menar att små privata läkarledda vårdcentraler/mottagningar skulle vara det bästa. Jag har ingen tydlig åsikt, men vid små enheter tar man oftast ett större ansvar för helheten. Läkare som chef på vårdcentral? Ja, helst, men distriktsläkarna är i dag oftast för trötta.

Själv trappar jag ner mitt arbetsliv nu, men hur ska mina yngre kollegor orka?