Illustration: Colourbox

Virtuella patient–läkarmöten är varken bra eller dåliga [1]. Avgörande är när – och hur – vi utnyttjar dem. I dag marknadsförs oftast fristående videokonsultationer via internet, men vård på distans (telemedicin) kan även till exempel vara ett telefonsamtal eller en chatt.

Virtuella patient–läkarmöten kan inte jämställas med ett besök på en mottagning. Däremot kan de tänkas höja kvaliteten i uppföljningen av en behandling eller ses som ett bättre alternativ till ett telefonsamtal [2]. Det kan också underlätta möjligheterna att arbeta multiprofessionellt kring patienten. Däremot är det lika fel att förnya recept eller skriva intyg till en patient man inte har en vårdrelation till när man ser patienten på en bildskärm som under ett telefonsamtal.

Få diagnoser går att ställa eller utesluta via bildskärmssamtal med samma säkerhet som vid ett fysiskt besök. Bedömning av utslag kräver ofta noggrann kontroll av utseende och färg samt palpation. Streptokocktonsillit kan varken diagnostiseras eller uteslutas utan snabbtest.

Virtuella patient–läkarmöten kan utvecklas och vara till stor nytta som en del av en vårdkedja. Men varje situation måste bedömas utifrån för- och nackdelar och inte utifrån ett politiskt eller företagsekonomiskt fokus. Vi läkare behöver styra i stället för att följa utvecklingen. Vi kan uppmuntra innovatörer, men måste utvärdera kvaliteten och ha ersättningssystem som är neutrala och ger ersättning efter faktiskt värde för patienten.

Vi måste vara uppmärksamma på den motsättning som kan finnas mellan en politisk dimension/vision om tillgänglighet och innovation för innovationens egen skull och vikten av att prioritera vårdens knappa resurser. Innovation ska leda till ökad kvalitet och effektivitet i vården, men får inte tränga undan patienter med stora behov.

Vi anser att Sveriges läkarförbunds regler för marknadsföring av läkarverksamhet behöver uppdateras eller förtydligas. Vi ifrågasätter all marknadsföring av »läkarbesök online«, som saknar flera av de viktigaste delarna i ett läkarbesök – det personliga mötet, fysisk undersökning och möjlighet till provtagning direkt. Är det till exempel korrekt att beskriva ett virtuellt »läkarbesök« på följande sätt när det inte ingår en fysisk undersökning: »Under ditt läkarbesök, som antingen är förbokat eller ett ’drop-in besök’, får du råd, recept på läkemedel, remiss till vidare vård eller sjukintyg – precis som vid ett vanligt läkarbesök«? Får en vårdverksamhet som inte erbjuder fysiska besök kalla sig »vårdcentral«?

Läkarkåren måste diskutera vad patient–läkarmötet bör innehålla och i vilka situationer det fysiska mötet kan ersättas. Ingen – framför allt inte patienten – tjänar på att vi ställer lägre krav på medicinska bedömningar och beslut bara för att tekniken ger oss möjlighet att mötas på nya sätt.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.