Sambandet mellan grad av glukosintolerans och kliniska utfall påvisades först i HAPO-studien (Hyperglycemia and adverse pregnancy outcome) [1] som visar en korrelation mellan moderns blodsocker och risk för negativa händelser under och efter graviditeten, oberoende av andra riskfaktorer. International Association of Diabetes and Pregnancy Study Groups (IADPSG) publicerade en konsensusrapport 2010 med förslag på nya kriterier för diagnos av graviditetsdiabetes (gestationell diabetes mellitus, GDM) [2]. Enligt dessa screenas kvinnan i graviditetsvecka 24–28 med oralt 75 g glukostoleranstest (OGTT). GDM diagnosticeras antingen med venöst fastevärde plasmaglukos på ≥ 5,1 mmol/l alternativt 1 eller 2 timmars värde på ≥ 10 mmol/l respektive ≥ 8,5 mmol/l.

I en prospektiv utvärdering av IADPSG:s kriterier jämfört med existerande kriterier påvisas signifikant förbättring på utfall som hypertension, stora barn (LGA), kejsarsnitt och behov av neonatal intensivvård [3]. Gravida med GDM enligt gamla kriterier samt de som exkluderades av de gamla kriterierna men inkluderades i de nya jämfördes med en kontrollgrupp utan GDM [4]. Odiagnostiserade och obehandlade kvinnor födde signifikant ökad andel stora barn jämfört med kontrollgruppen. Barnen i IADPSG-gruppen hade signifikant högre födelsevikt än vid graviditetsdiabetes enligt gamla kriterier. De barnen hade väsentligen samma födelsevikt som barnen i kontrollgruppen. Studien ger en sannolik bild av konsekvenserna för gravida och deras barn vid fortsatt användning av gamla kriterier. I en grupp som inte hade GDM enligt NICE-kriterierna (högre gränsvärden) men däremot enligt IADPSG var riskkvoten för stora barn 3,12 och för kejsarsnitt 1,44. Kvoterna är statistiskt signifikanta. Störst var LGA-risken i intervallet 5,1–5,5 mmol/l [5].

Ett stort antal studier av diagnostiserad GMD med olika kriterier gicks igenom [6] och man fann en kontinuerlig positiv korrelation mellan ökande blodsockervärden och incidensen av makrosomi och kejsarsnitt. En metaanalys (207 172 patienter från 25 olika studier) visar en signifikant korrelation mellan blodsockernivåer under graviditeten och risk för komplikationer [7]. Starkast samband gav analysen av fasteblodsocker, med en riskkvot på 2,15 för varje ökning av plasmaglukosen med 1 mmol/l.

Sjukvårdshuvudmän och verksamhetschefer säger för närvarande nej till de nya kriterierna, sannolikt på grund av initialt högre kostnader då prevalensen av GDM kommer att öka med lägre gränsvärden. En tämligen övertygande evidens för klinisk nytta för de mödrar och barn som fångas upp av de nya gränsvärdena finns redan. Frågan är om vi ska låta bli att diagnostisera och behandla ett antal tusen gravida varje år med följden att kostnaderna för negativa händelser i stället flyttas till neonatalvård, allmänmedicin och gynekologi.

Majoriteten av de större orga­nisationerna inom obstetrik­en stöder IADPSG, inklusive European Board & College of Obstetrics and Gynaecology, och många länder använder redan de nya diagnoskriterierna [8]. Vi bör verka för att resurser tilldelas berörda discipliner så att även kvinnor i Sverige med graviditetsdiabetes kan få det omhändertagande som gör störst nytta. Att ytterligare utreda nyttan av de nya kriterierna och jämföra dessa med nuvarande obsoleta kriterier ställer vi oss frågande inför. Däremot är forskning som utreder vilken screeningmetod som bör användas, med vilken metod man ska diagnostisera graviditetsdiabetes och vilken behandling kvinnorna bör erbjudas högst angelägen.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.