En välbehövlig debatt om mycket sena aborter har startat efter att en neonatolog i Eskilstuna försökt rädda ett barn som aborterats sent och visat livstecken. För det har hon mött kritik, men också fått starkt stöd från kollegor som framfört att den övre gränsen för abort måste sänkas. Ordföranden för Socialstyrelsens rättsliga råd har tydliggjort att lagen är otvetydig. Från vecka 22+0 är det ett barn, med ett barns rättigheter till vård.

Folkbokföringslagen är formulerad enligt WHO:s kriterier för när ett barn juridiskt ska räknas som barn och inte foster – efter 22 veckor. Där anges även »eller som är minst 25 cm långa eller väger minst 500 gram«. Vidare sägs att den som föds levande alltid räknas som ett barn [1]. Inför implementeringen fick Statens medicinsk-etiska råd (Smer) möjlighet att yttra sig. Smer rekommenderade »en ändring av definitionen av barn enligt folkbokföringslagen från 28:e till 22:a havandeskapsveckan« och konstaterade vidare att »en sådan ändring inte står i konflikt med abortlagen och inte heller påverkar hur den tillämpas« [2].

Det tidsmässiga avståndet mellan de mycket sena aborterna och möjligheten att rädda ett för tidigt fött barn har helt försvunnit. En viktig faktor som inte belysts i debatten, men som diskuterats bland neonatologer [3], är att bestämningen av fostrets/barnets ålder sker med en metod som, särskilt efter vecka 18, är behäftad med avsevärd osäkerhet. Ofta redovisas dock åldern med stor exakthet, exempelvis vecka 20+4.

Tidsbestämningen vilar på mammans uppgift om sista mens och en ultraljudsundersökning som anses vara alltmer otillförlitlig ju längre graviditeten fortskridit. I rekommendationer för ultraljudsdiagnostik anges [4] att datering vid 11–14 fulla graviditetsveckor är att föredra framför 15–22 graviditetsveckor. Där framgår också att osäkerheten i beräkningen av graviditetslängd ökar ju större fostret är.

Jämför man graviditetslängdsbestämning vid 11–13 respektive 15–22 graviditetsveckor anses en skillnad på upp till 12 dagar kunna förklaras av mätfel eller normal genetisk variation i tillväxt. Runt vecka 20 är felmarginalen betydande för den mest tillämpade ultraljudsmätningen (biparietaldiameter, +/– 8 dagar; 95 procents konfidensintervall) [5]. Dessutom krävs individuell skicklighet och erfarenhet av metoden. Det kan inte uteslutas att det i enskilda fall kan röra sig om större felmarginal [4]. Detta betyder att en mätning som indikerar vecka 21+4 kan innebära att det inte längre är ett foster utan ett barn. Vi har båda erfarenhet av sådana fall.

Det har handlat om tydliga livstecken och/eller mått och vikt som ligger betydligt högre än förväntat för foster. I ett fall var barnets vikt över 680 gram och längden över 30 cm. Neonatologen vid Mälarsjukhuset vittnar också om flera fall som hon och kollegor kommit i kontakt med. Ingreppen har alltså inte varit abort i lagens mening.

Det är ytterst anmärkningsvärt att denna problematik inte belysts tydligare. Det handlar här inte om »aborträtten«, eftersom ingreppen de facto skett i strid med gällande abortlag. Än mer förvånande är det att Rättsliga rådet, som uppenbarligen är väl medvetet om den knivskarpa gräns som vecka 22+0 utgör, inte tydligare beaktat erfarenheter från neonatologin eller metodens felmarginaler i beslut och rekommendationer.

Förslag som att man – vid misstanke om att det foster/barn som ska aborteras kan vara livsdugligt ex utero – ska injicera kaliumklorid intrakardiellt för att vara säker på att barnet är livlöst vid ingreppet måste anses som synnerligen obehagligt och i en del fall lagstridigt. Alternativet att konstatera livstecken och låta barnet dö utan åtgärder är givetvis inte i enlighet med hur vi ska eller kan hantera de minsta barnen.

Det är önskvärt att höra vad Läkarförbundet har att säga om de sena aborterna, inte minst då läkare och övrig vårdpersonal riskerar att försättas i utomordentligt obehagliga situationer som kan utvecklas till något helt annat än en abort.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Tomas Seidal har varit ordförande i den politiskt och religiöst obundna ideella organisationen Ja till livet. Andrea Kischkel har IVO-anmält ett fall där ett barn föddes levande i vecka 22+6 efter en sen abort, och där IVO bedömde att det var ett foster och inte ett barn.