Inte helt ovanligt vid lagändringar inom välfärdsområden är att ändringarna motiveras utifrån »kamouflagemål«, det vill säga lagstiftarens syften visar sig vara andra än de som officiellt anförs.

Ett exempel är förslaget om ny klagomålshantering inom hälso- och sjukvården som ska träda i kraft vid årsskiftet 2018. Lagstiftaren kallar sitt arbete »ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården« (prop. 2016/17:122). Vad menas med detta? Stämmer målet om den tilltänkta ändamålsenligheten med verkligheten?

»Mer ändamålsenligt« måste betyda att ändamålet med lagen är det som lagen ska förverkliga, och då på ett bättre sätt än tidigare lagstiftning. Lagens ändamål är att patienterna och deras närstående ska kunna klaga på vården och att klagomålet tas om hand på ett bättre sätt än tidigare.

I nuvarande klagomålssystem är utgångspunkten att patienten kan klaga hos vårdgivaren rörande något som hon/han är missnöjd med eller frågande inför. Det finns ingen lagregel om en sådan rätt, men däremot en föreskrift i Socialstyrelsens författningssamling om att vårdgivare ska ta emot och utreda klagomål och synpunkter på verksamhetens kvalitet. Det är egentligen en bisarr ordning att den som klagomålen riktar sig mot ska handlägga dem som ett ärende genom att »förklara och vidta åtgärder«.

De aviserade ändringarna anges vara orsakade av behov av förändring. Systemet anses vara otydligt och tillgodoser inte patientens behov. Klagomål har i stor utsträckning hanterats av Inspektionen för vård och omsorg (IVO) i stället för av vårdgivarna. Det har lett till ett stort tryck på myndigheten – cirka 7 000 ärenden per år – och att en betydande del av IVO:s resurser tagits i anspråk. Att utvecklingen gått i denna riktning är inte förvånande. Det är helt klart en följd av lagstiftningens utformning, eller brist på utformning. 

Från och med nästa år blir vårdgivarens klagomålshantering lagfäst. Detta kan uppfattas som positivt, men innebär ingen formell förändring i förhållande till vad som gäller i dag. Vari ligger då förbättringarna för patienterna? Hur kan deras behov bättre tillgodoses?

Det är här lagstiftaren trasslar in sig. Det är svårt att se att man haft patientens bästa som primärsyfte och att lagändringarna nämnvärt förändrar klagomålssituationen. Förändringen kan lika väl vara till det sämre för patienten, då det blir svårare att klaga hos IVO. Patienten hänvisas till vårdgivaren, som i åtskilliga fall saknar klagomålssystem och därför måste utveckla nya rutiner och funktioner för att kunna hantera klagomålen. 

Regeringen bedömer att mer resurser inte behöver tillföras vårdgivarna eftersom det redan (Socialstyrelsens föreskrifter) finns krav på att de ska hantera klagomål. Samtidigt framhålls att dagens klagomålssystem inte fungerar. Regeringen är i detta sammanhang noga med att inte inskränka och inkräkta på det kommunala självstyret. Det finns i lagtexten inga krav på särskild bemanning eller organisation, utan det är upp till varje enskild vårdgivare att avgöra på vilket sätt lagens krav ska uppfyllas.

Är inte detta att lämna patienten i sticket? Det ligger frestande nära att göra gällande att lagstiftaren velat öppna upp för en klagomålslösning som inte bekostas med statliga pengar utan i stället är landstings- och/eller kommunfinansierad, där pengar till administration får slåss med pengar till vård. Är det som så många gånger förr finansiella skäl som ligger bakom lagändringar och inte förbättringar för enskilda?