Åldersbestämning av asylsökande berör många och har föranlett en intensiv diskussion både gällande juridiken och tekniken. Däremot har den medicinhistoriska aspekten lyst med sin frånvaro.
Det är inte första gången läkarkåren mobiliseras av stat och myndigheter för att fälla avgörandet i komplicerade sociala och politiska frågor som rör de mest utsatta i samhället. Vi tycks inte dra nödvändiga lärdomar av historien. Poängen med medicinska bedömningar är inte att få till stånd en vetenskaplig mätmetod utan att ge Migrationsverkets processer ett skimmer av objektivitet.
Bland tidigare exempel finns hanteringen av de apatiska barnen. Traumatiserade familjer anklagades för att simulera eller rentav förgifta sina barn ända tills fysiologisk forskning bevisade att det rör sig om ett mycket allvarligt medicinskt tillstånd. En starkt politiserad immigrationsfråga lades i famnen på medicinsk vetenskap som visade sig inkapabel att axla sitt etiska ansvar att skydda svårt sjuka barn.
Debaclet med utförsäkrade långtidssjukskrivna bär liknande drag. Här bad Försäkringskassan läkarkåren att med termer som funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsning skilja de sant behövande från simulanterna, som på förhand och svaga grunder antogs vara många. Hur objektivt kan vi mäta funktionsnedsättning hos en deprimerad eller ångestfylld människa? Lyckligtvis ser många läkare den konflikt mellan vår lojalitet till patienter kontra myndigheter som kan uppstå i denna kontext.
Längre tillbaks i historien ledde läkarkåren den rashygieniska klappjakten på människor med avvikande sexuellt beteende – främst flickor som uppfattades som lösaktiga eller sinnesslöa. Den utpekade gruppen skulle genom (tvångs-)sterilisering förhindras att sprida sina defekta egenskaper. Eller homosexuella, som så sent som för en generation sedan ansågs psykiskt sjuka, därför att det passade med dåvarande normer och ideal. Resandefolkets kulturella särdrag medikaliserades på liknande sätt. Syftet var att förenkla social stigmatisering och exkludering ur samhället.
Mätningar har sin givna plats i denna mörka historia. Framträdande svenska läkare konstaterade genom skallmätning (efter gravplundring) att samernas »efterblivenhet« berodde på deras kortskallighet och inom frenologin sammanlänkades näsrotsvinklar med brottslighet.
Läkarkåren har, med få hedervärda undantag, agerat vindflöjel åt rådande politiska ideologier och sociala normer. I efterhand är det enkelt att peka ut mätmetoderna som pseudovetenskap, så varför gör vi inte det nu?
Genom att begränsa oss till en teknisk debatt om den aktuella mätmetodens sensitivitet och specificitet, och inblandade läkares eventuella kompetens att tolka bildmaterialet, missar vi att vi återigen fått ett beställningsjobb från politiker som räknar med att vi som kår lydigt ställer upp.
Som av en händelse tillhör den grupp vi fått i uppdrag att mäta, granska eller kategorisera än en gång samhällets svagaste och mest utsatta – de människor vi förmodligen borde ta i försvar. »Lappar«, »tattare«, långtidssjukskrivna, flyktingar, sexuellt avvikande eller »lösaktiga« – alla har de känt av den fruktansvärda stigmatisering det innebär att ifrågasättas av en läkarkår som springer myndigheternas ärenden.
Genom att inte, utifrån en principiell ståndpunkt, ta bestämt avstånd från åldersbestämningar av asylsökande kommer vi att skriva ett nytt kapitel i denna skamliga historia.
