Frågan huruvida dödshjälp bör legaliseras i Sverige är livligt debatterad, nu senast i ett antal artiklar i Läkartidningen. Som motargument framförs att det handlar om relativt få individer för vilka döden kan bli ett så outhärdligt lidande att dödshjälp är motiverad.

Döden blir i regel endera stillsam och odramatisk eller långsam och plågsam. Vi vet dock inte vilken sorts död som väntar oss. Men även om endast en minoritet drabbas av den outhärdligt plågsamma döden blir frågan: Vågar vi chansa på att inte tillhöra den minoriteten?

I princip samma frågeställning uppstår när det gäller risken att drabbas av sjukdom. När vi föds vet vi inte om vi får leva ett långt, i stort sett friskt liv eller om vi tidigt kommer att drabbas av sjukdom.

Vårt välfärdssamhälle har organiserat sjukvården utifrån tanken att vi inte vet hur livet kommer att gestalta sig för den enskilde. Den som lever ett långt friskt liv förväntas – i solidaritet med dem som drabbas av sjukdom – vara med och betala för den vård de sjukare behöver. I ett annat sjukvårdssystem skulle alla själva vid behov få betala.

För att undersöka vilket sjukvårdssystem som är mest rättvist och i vilket vi helst skulle vilja leva har vi använt oss av filosofen John Rawls idéer och deras tillämpning i sjukvårdssammanhang av Norman Daniels [1, 2].

Antag att vi lever bakom en slöja av okunskap om livet och att vi är reflekterande och rationella varelser. I en situation där vi inte vet om vi kommer att drabbas av sjukdom eller inte blir vi opartiska och saknar tydliga intressen. Tydliga intressen uppstår först när man vet vilken grupp man tillhör. Den som är opartisk och reflekterande utgår från sig själv och tar inga risker om det negativa utfallet är stort, även om sannolikheten för att drabbas är relativt liten. Man tar det säkra före det osäkra …

Vilket sjukvårdssystem skulle vi då välja om vi inte vet huruvida vi kommer att leva friska, sjuka, rika eller fattiga? Den som är opartisk bör beakta risken för att bli både fattig och sjuk och välja ett solidariskt rättvist system som i Sverige (som alla riksdagspartier står bakom), där de sjuka får vård oavsett betalningsförmåga eller samhällsställning och där de friska deltar eftersom de vill kunna få samma medicinska behandling om behov uppstår.

På liknande sätt kan man resonera kring frågan om dödshjälp. Väljer vi ett system där vi får den medicinska hjälp vi är i behov av eller ett där chans- och risktagning avgör om vi får hjälp eller inte? 

Vi vet inte om vår sista tid blir stillsam och fridfull och fri från sjukdom. Men blotta tanken på att tillhöra den minoritet vars sista tid i livet blir outhärdlig gör att vi som okunniga och opartiska skulle ta det säkra före det osäkra och välja ett system med möjlighet att få hjälp att förkorta lidandet. Skulle detta innebära stor skillnad för den enskilde skulle det också finnas ett stort medicinskt behov av hjälp.

Här finns en motsägelse i det svenska sjukvårdssystemet. Å ena sidan är det baserat på ett solidariskt tänkande där de medicinska behoven styr. Å andra sidan utgår behandlingen i livets slutskede från att vi hoppas tillhöra majoriteten som får ett stillsamt insomnande. I detta sammanhang är vi plötsligt partiska och irrationella och beredda att ta chanser.

Om vi i huvudsak utgår från genomtänkta behovs- och solidaritetsprinciper i sjukvården är det svårt att argumentera för en vård i livets slutskede baserad på hopp om tur i livets lotteri. Vi föreslår därför att det är systemet i livets slutskede som bör justeras och anpassas till vårt i övrigt rättvisa sjukvårdssystem – inte tvärtom.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.