Leverbytesprogram – framtid för Sverige?

Ett njurbytesprogram [1, 2] bygger på att ett inkompatibelt donator–mottagarpar byter donerad njure med ett annat par som också är inkompatibla. Möjliga njurbyten identifieras med hjälp av en avancerad algoritm. Den första algoritmen utvecklades i USA i början av 2000-talet [3].

Vi har varit delaktiga i att initiera och implementera njurbytesprogram i USA, Sverige och snart även i övriga Skandinavien. Dessa program tillvaratar outnyttjade njurar och har bidragit till att rädda mer än tusen liv enbart i Europa [4]. Vi vill nu väcka tanken på att införa ett liknande bytesprogram för leverdonation. Anledningen är enkel. Även om det årligen görs cirka 200 levertransplantationer i Sverige har väntetiden för levertransplantation ökat, precis som för andra organ. En orsak är att antalet donationer varit konstant samtidigt som behovet har ökat.

En stor skillnad mellan njurtransplantation och levertransplantation med levande donatorer är att levern inte doneras i sin helhet. Levern består som bekant av två lober där vänsterloben normalt utgör 30–40 procent av levervolymen.

För att en patient ska återfå full leverfunktion krävs att den donerade delen av levern utgör minst 40 procent av den ursprungliga levervolymen, vilket innebär att högerloben ibland måste doneras. Detta har en avgörande betydelse för donators möjligheter att överleva ingreppet. Risken för död hos en donator av högerloben uppskattas till 0,4 procent, vilket är ungefär fyra gånger så stor risk som hos en vänsterlobsdonator.

Ett organbytesprogram kan öka antalet transplantationer genom att tillvarata outnyttjade levrar från levande donatorer. Ett centraliserat leverbytesprogram har även som mål att minimera antalet transplantationer av den mer riskfyllda högerloben. Detta kan öka benägenheten att donera, vilket är nyckeln till att minska väntetiden för transplantation.

En tredje vinst med ett leverbytesprogram är hos patienter med familjär transtyretinamyloidos med polyneuropati (TTR-FAP), en ärftlig genetisk sjukdom som är vanligast i Sverige, Japan och Portugal. Studier visar att det finns stora fördelar med att inkludera patienter med TTR-FAP i en så kallad dominotransplantation [5]. Dominotransplantationer utgör stommen i ett avancerat organbytesprogram. 

I dag finns inga nationella leverbytesprogram, men diskussioner förs i Turkiet och Japan. Leverbytesprogram har dock introducerats i litteraturen [6], och det finns redan färdigutvecklade algoritmer som kan lösa matchningsproblemet [7]. Simuleringar baserade på sydkoreanska data [7] visar att antalet transplantationer med den riskfyllda högerloben kan minska genom leverbytesprogram samtidigt som det totala antalet transplantationer kan öka med 34–44 procent i en tillräckligt stor population.

Vilka effekter ett leverbytesprogram skulle få i Sverige är svårt att uppskatta, men vi vill gärna etablera kontakt med rätt personer i transplantationssfären.