Som en följd av ebolautbrottet i Västafrika 2014–2015 beslöt den Afrikanska unionen (AU) att upprätta Africa Centres for Diseases Control and Prevention (ACDC) – ett smittskyddsinstitut för den afrikanska kontinenten. Målet är att bygga upp en egen kapacitet att förebygga och kontrollera
spridning av smittsamma sjukdomar och kunna ta hand om framtida utbrott utan behov av expertis utifrån.

Den första chefen för ACDC är John Nkengason från Nigeria. Han har arbetat i 20 år på CDC i Atlanta, och är en målmedveten och diplomatisk person som känns väl lämpad att leda uppbyggnaden av det nya centret. Huvudkontoret ska ligga i Addis Abeba, och dessutom planeras regionala koordinationscentrum i Nigeria, Gabon, Kenya, Zambia och Egypten.

Grundfinansieringen utgörs av en fast del av AU:s år­liga budget, men även bidrag från givarländer ska kunna slussas in i strukturen. Exempelvis har Kina lovat att bekosta bygget av ett högrisklaboratorium. Förhandlingar pågår med Världsbanken om ett stort lån till centrumet, och även andra givare finns med.

Det kommer dock att ta tid att få en fungerande organisation på plats. I de möten jag deltagit i på uppdrag av Världsbanken har jag framhållit att man bör ha en planeringshorisont på 25 år för att nå de mål som satts upp gällande infrastruktur, epidemiologisk och mikrobiologisk kompetens, logistik, lagstiftning med mera – alla de ingredienser som krävs för att ett intrakontinentalt smittskydd ska fungera.

Lika viktigt är det professionella och vetenskapliga förtroende som ACDC måste bygga upp hos medlemsstaterna. Det kommer att ta ett tag innan experter på smittsamma sjukdomar hellre skickar känsliga prov till Addis Abeba än till Atlanta, London eller Paris. På samma sätt måste organisationen bevisa sin kapacitet att koordinera och leda allvarliga utbrott på plats innan länderna känner att de klarar sig utan icke-afrikansk kompetens.

Stöd till uppbyggnaden av ACDC kommer inte att ge samma snabbt märkbara resultat som riktade insatser mot enskilda sjukdomar eller till utvecklad primärvård. Det är en lång och inte särskilt glamorös process. Men Sverige skulle med sitt mångåriga arbete på smittskyddsområdet och sin samlade erfarenhet av att verka på den afrikanska kontinenten kunna göra stor nytta när det gäller såväl direkta ekonomiska resurser som utbyte av kunskap.