Sophie Ekman replikerar på vår debattartikel i Läkartidningen utifrån att skyddsnät för barn inte längre finns i och med den nya skollagen [1-3]. Detta är en förvrängd verklighetsuppfattning.

Barn och ungdomar i våra skolor har samma goda skyddsnät som tidigare och dessutom har uppdraget att värna om elevernas hälsa breddats och fördjupats i och med nya skollagen. Numera finns krav inte bara på skolläkare och skolsköterska utan även på kurator, psykolog och specialpedagogisk kompetens.

Sophie Ekman skriver att det är »etiskt omoraliskt att ett barn aningslöst yppar känslig information till sin lärare«. Här missar Sophie Ekman hela essensen med samspelet mellan elev och pedagog. Pedagoger skapar hälsa varje dag i sina möten med elever.

I både nya och gamla förordningar omnämns pedagogen. »Läroplanen markerar att all personal är delaktig i skolans elevvårdsarbete« [4]. Elever har alltid talat med sina lärare om jobbiga saker, då det ofta är just läraren de har en relation till. Sedan finns elevhälsan som stöd/avlastning för pedagogen om problemen är alltför stora.

När Sophie Ekman beskriver hur en anmälan enligt socialtjänstlagen [5] hanteras så är det också en skev beskrivning av verkligheten och förvirringen blir total med påståenden som att »socialtjänsten anmäler föräldrarna.« Att hon ur slutbetänkandet av utredningen om tvångsvård för barn och unga [6] läser in att »föräldrar mister vårdnaden om sitt funktionsnedsatta barn och att barnen placeras på LVU-hem« är tillika obegripligt.

Sophie Ekman har till viss del rätt i en sak: att elevhälsan inte alltid är behovsdimensionerad i förhållande till antal elever. Det ser olika ut över landet hur resurser tilldelas för elevhälsans olika funktioner. Hur tillgången till elevhälsan ska göras mer likvärdig för alla elever är naturligtvis en viktig fråga att lyfta till högre instanser.