»En trovärdig partner måste göra upp med sin historia«

När Heidi Stensmyren svarar Nätverket mot olämplig styrning av hälso- och sjukvården i en debatt i Läkartidningen (se länkar i referenslista, red anm) framställer hon Läkarförbundet som en organisation kämpande mot avprofessionaliseringen och den byråkratiska hydra som tagit makten över vården ner på detaljnivå [1, 2]. Hon svarar däremot inte på kritiken mot förbundets agerande utan målar upp en bild av att intressegemenskapen mellan förbundet och nätverket är fullständig.

Sanningen är ju i stället att Läkarförbundets politik till stor del skapat den maktlösa situation som allt fler läkare upplever. Byråkratins kontroll av vården och dess personal är ett resultat av den ideologi förbundets ledning utan demokratisk förankring drev fram på 1990-talet: att köp- och säljsystem, upphandling, marknad, privatisering och ekonomistyrning av offentligt driven vård var framtidsvägen.

Dåvarande ordföranden Anders Milton spelade en central roll för att legitimera och driva igenom ett systemskifte utifrån mytbildningar om den offentliga vårdens bristande effektivitet [3]. Senare förbundsledare har inte förmått ompröva tron på marknads- och vinsttänkande.

Det är ekonomistyrningen och den därtill hörande mätbarhetsfilosofin som framfött den explosion av byråkrater som snart krossat vad som är kvar av professionellt ledningsansvar och etik. Innan Läkarförbundet kan bli en trovärdig partner i en framtida omorganisation av vården där professionen styr måste förbundet göra upp med sin historia.

Till skillnad från de lokala läkarföreningarna i Stockholm har förbundet centralt inte talat klarspråk om vare sig ekonomistyrningens yttersta konsekvenser, värdebaserad vård eller haveriet på Nya Karolinska Solna (NKS). Att antalet chefer på NKS nu är större än antalet patienter och att kompetensen flyr [4] är i högsta grad en facklig fråga.

Förbundets blinda fläck beror på ledningens politiska tro sedan årtionden att privatisering är gynnsamt för vårdens utveckling av ekonomi och kvalitet. Man har också gynnat marknadstänkandet i den offentligt drivna vården, förstärkt illusionen om konkurrensneutralitet och röjt vägen för en omfattande privatisering trots att den offentliga vården alltid har ett sistahandsansvar för komplikationer i privat verksamhet, utbildning och omhändertagande av icke-lönsamma patienter.

En sak är att små läkarledda eller kooperativa enheter kan vara ett alternativ till offentligt driven vård. Men förbundet har inte satt ner foten för att hindra vårdkapitalets inneboende process att växa till jättelika koncerner med ett minimum av transparens och utan demokratiska vägar för påverkan.

Capio övergår nu till ett multinationellt vårdbolag med säte i Australien och en storbank i Frankrike som styrande aktieägare [5]. Vid uppköp av vårdcentraler leder läkarkritik till avsked [6]. Attendo (också en arbetsplats för läkare) har genom uppköp nyligen blivit Nordens dominerande omsorgsföretag, i Finland just nu uppmärksammat för vårdskandaler [7] och en bidragande orsak till att regeringen i Finland föll.

Läkarförbundets prisande av den privata verksamhetens fördelar och korta beslutsvägar måste få ett slut. Samma ledningsstruktur (uppifrån–ner) som införts i offentlig vård präglar de privata, stora bolagen [8]. Förbundets politik är en viktig orsak till framväxten av det ensidiga ekonomitänkandet och kontrollsystemen som fjättrar läkare i såväl offentligt som privat driven vård. Heidi Stensmyren har möjlighet att leda en omprövning av förbundets politik så att professionellt ledarskap och arbetsglädje, intern motivation och etiskt handlande blir ledstjärnor.