Frågan om huruvida socialförsäkringsministern ljugit om omständigheterna kring förflyttningen av en generaldirektör för Försäkringskassan har ansetts så viktig att riksdagen gett den en mycket ingående behandling. I samband därmed diskuteras även frågan om generaldirektören lyckats genomföra regeringens intentioner på sjukfrånvaroområdet. Allt detta har naturligtvis ett visst allmänt intresse, men en mer grundläggande fråga är: Har Försäkringskassan överhuvudtaget förutsättningar att kunna minska och stabilisera sjukfrånvaron? 

Nuvarande regering har två huvudspår i sin sjukfrånvaropolitik. Det ena är brister i arbetsmiljön som orsak till sjukfrånvaro, något som staten har mycket begränsade möjligheter att påverka på ett direkt sätt. Det andra spåret är sjukförsäkringen och dess administration (Försäkringskassan). Men denna försäkring handlar inte om sjukfrånvaron i sig utan om hanteringen av konsekvenserna av sjukfrånvaron. Försäkringen ska ge stöd i olika former när sjukfrånvaron är ett faktum.

Några grundläggande förhållanden:

  • Försäkringskassan kan inte påverka inflödet av nya sjukfall.
  • Kassan kommer i regel in alltför sent i sjukskrivningsprocessen. Denna sena ankomst är numera lagbunden genom den så kallade rehabiliteringskedjan. Kassan har på grund av detta svårt att påverka sjukfrånvaron och bidra till individens återgång i arbete.

Vad kan då Försäkringskassan göra för att påverka sjukfrånvaron? En möjlighet är att ändra tillämpningen av sjukförsäkringen. Det är också vad som skett, genom olika regeringars mer eller mindre tydliga styrning. Regeringarna har således i praktiken initierat en medveten manipulering av den lagbundna processen att bedöma den försäkrades arbetsförmåga.

Den nuvarande sjukfrånvaropolitiken träffar huvudsakligen fasen då arbetsmiljön eventuellt framkallar sjukfrånvaro samt fasen då konsekvenserna av sjukfrånvaron ska hanteras. Politiken rör i mycket liten utsträckning den kritiska och avgörande fas som ligger däremellan, den då sjukskrivning övervägs och eventuellt intygas av den behandlande läkaren.

Den betydelsefulla läkarrollen är därför inte närvarande i politiken. Eftersom denna roll inte är av intresse uppmärksammas inte de omfattande problem (och möjligheter) som är förknippade med mötet mellan behandlande läkare och patient. Det finns dock läkarförfattare som lyfter dessa frågor, exempelvis Monika Engblom, Lars Englund, Åsa Kadowaki och Carl Edvard Rudebeck. Hanne Kjöllers många artiklar om sjukfrånvaro i DN är inne på samma spår.

Det saknas med andra ord en egentlig politik för att hantera själva sjukfrånvaron. Detta beror till stor del på att politiken inte tar sin utgångspunkt i en närmare beskrivning och analys av hur sjukskrivnings- och sjukfrånvaroprocessen fungerar i praktiken. Politiken är inte heller kunskapsbaserad utan i hög grad präglad av känslomässighet och alarmism. Exempelvis har den diffusa företeelsen psykisk ohälsa nyligen blivit uppgraderad till folksjukdom av socialförsäkringsministern. Politiken är en exposé över olika åtgärder vars inbördes sammanhang inte klargjorts. Den är en smörgåsbords- eller buffépolitik.

Det finns inte någon större skillnad mellan de sätt på vilka olika regeringar hanterat sjukfrånvaroproblemen. Gemensamt är att Försäkringskassan tilldelats huvudrollen att minska och stabilisera sjukfrånvaron, vilket är ett fundamentalt och fatalt misstag som både socialförsäkringsministern och den aktuella generaldirektören har fått erfara rent personligen.

Även sjukskrivande läkare har märkt följderna av de olika regeringarnas förvirrande sammanblandning av begreppen sjukfrånvaro och sjukförsäkring, exempelvis genom de eviga intygskontroverserna. För att få ett slut på dessa kontroverser kan det vara en idé att först ta hål på den seglivade myten att Försäkringskassan kan minska och stabilisera sjukfrånvaron. Det vore en välgärning om det kunde ske när olika sjukfrånvaroproblem uppmärksammas och debatteras av enskilda läkare, läkarnätverk och läkarorganisationer.