Medan världen under 1900-talets andra hälft kunnat glädjas åt stora hälsovinster är framtidens globala hälsa starkt hotad. Ökad risk för svält, fattigdom, hemlöshet, skada, epidemier och psykisk sjukdom är alla relaterade till den globala uppvärmningen [1]. För att nå Parisavtalets mål om en global temperaturhöjning detta århundrade på <2 °C måste utsläppskurvan av växthusgaser vändas nedåt inom bara ett par år. Att vänta på teknikutveckling och omställning till biobränslen utan att samtidigt kraftfullt förändra samhällens och individers beteenden gällande bland annat transporter kommer inte att ge tillräcklig effekt [2].
För att klara klimatförändringarna räknar FN:s klimatpanel IPCC med att vi måste komma ner till 1 ton koldioxidutsläpp per individ och år. En flygning fram och tillbaka till ett vetenskapligt möte i Los Angeles motsvarar 3 ton koldioxidekvivalenter [3]. En kongress i Madrid belastar klimatet med 0,5 ton om du reser med flyg, men endast 0,07 ton med tåg [4]. Det går alltså drygt 14 tågresor på en flygresa.
Universitet och högskolor står för den största klimatbelastningen av svenska statliga myndigheter. Flygresor utgör en mycket stor andel av denna [5]. Internationella resor tjänar det vetenskapliga arbetet genom expertnätverk och genom utbyte av idéer och forskningsresultat vid vetenskapliga konferenser. För att svenska universitet ska fortsätta att vara internationellt framstående är internationalisering avgörande.
Här finns en målkonflikt som måste hanteras. Vetenskapssamhället bör kalibrera sin etiska kompass noga. Skapar forskarnas flygresor värden som överstiger kostnaderna i klimatbelastning?
Man bör också på djupet omvärdera själva resan till och från målet i de fall vi ändå reser. I vår tid ses resan som ett nödvändigt ont. Väljer man att resa med tåg får man unika förutsättningar för ostört arbete och reflektion på egen hand eller i grupp. På köpet får man miljöombyte utan att tungt belasta miljön, vilket leder till ökad kreativitet och nydanande tankemönster som i sin tur är en förutsättning för ett sunt forskarsamhälle. Konferensmöjligheterna blir också allt bättre på tåg. Tidsförlusten som valet av tåg i stället för flyg innebär kanske i själva verket är en ren effektivisering?
Vi måste som enskilda forskare – oavsett universitetens agerande – ställa oss frågan hur vår egen verksamhet bidrar till den accelererande planetära instabiliteten. Som medicinska forskare har vi ett om möjligt ännu större ansvar än den övriga forskarvärlden, då människors hälsa är ett av våra primära mål. Att föregå med gott exempel som individ, institution eller universitet är oerhört kraftfullt. Om vi som medicinska forskare låter oss själva tjäna som modeller för andra kommer den nödvändiga normförskjutningen mot klimatneutralitet att kunna ske snabbare.
Vi uppmanar våra universitet att snarast uppdatera sina miljömål och resepolicyer utifrån Parisavtalets målsättning. Ett helt rimligt miljömål skulle vara att minska universitetets klimatutsläpp från flyg med 50 procent på fyra år, med en reduceringstakt på omkring 15 procent per år. Förslaget är inspirerat av institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet, som har satt detta mål för sin verksamhet trots att mycket av deras forskning bedrivs som fältarbete på långa avstånd från Sverige.
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
Referenser
- Veidis EM, Myers SS, Almada AA, et al; Clinicians for Planetary Health Working Group. A call for clinicians to act on planetary health. Lancet. 2019;393(10185):2021.
- Kamb A, Larssson J. Klimatpåverkan från svenska befolkningens flygresor 1990–2017. Rapport 2018 (reviderad februari 2019). Göteborg: Chalmers tekniska högskola, institutionen för rymd- geo- och miljövetenskap; 2018.
- European Environment Agency. CO2 emissions from passenger transport. 7 nov 2016. https://www.eea.europa.eu/media/infographics/co2-emissions-from-passenger-transport/view
- Union Internationale des Chemins de fer (IUC). EcoPassenger. Compare the energy consumption, the CO2 emissions and other environmental impacts for planes, cars and trains in passenger transport. http://ecopassenger.hafas.de/bin/query.exe/en?L=vs_uic&
- Miljöledning i staten 2018. En redovisning. Stockholm: Naturvårdsverket; 2019. Rapport 6877.
Den första frågan är varför är det nödvändigt att minska flygets utsläpp som är så helt marginellt i ett globalt perspektiv? Här ryms några olika dimensioner:
1) Detta representerar ett futilitetsargument liknande: ”Varför ska lilla Sverige göra några ytterligare insatser att minska utsläppen när många jätteländer har så enorma utsläpp?” Det resonerande svaret är att det finns 100 länder av Sveriges storlek eller mindre, som detta argument kan gälla för. Men om alla bidrar med åtgärder blir det stora sammantagna effekter! Alla utsläpp härstammar från enskilda källor och ska vi ha någon chans att nå de imperativt viktiga utsläppsmålen har inga utsläppskällor fribrev. . Dessutom, vad gäller flygandet är Sverige inte representativt för globala genomsnittet utan vårt utrikesflygande motsvarar utsläppen från hela personbilstrafiken, vilket inte alls är marginellt. Plus att utsläppen fortsätter att öka. Internationellt sker också en ständig ökning av antalet flygplan, resor och utsläpp, vilket måste bromsas.
2) Det finns också ett argument som bottnar i den valfrihet som är en central princip i vårt moderna liberala samhälle: Staten ska inte bestämma, utan individen ska kunna välja själv. Men med denna frihet följer ett ansvar som sällan debatteras: det gäller att göra jobbiga val som bara inte är bra för mina barn och mig själv utan också för den värld vi lever i, inklusive klimatet och allas våra ekosystem.
Med vilken rätt kan jag som medveten, priviligierad individ öka på min klimatbelastning, som redan är 20-faldigt högre än de fattiga människor som i första hand drabbas av klimatkrisen? Vare sig det gäller arbets- eller fritidsresor rör det sig om utsläpp av samma växthusgaser.
Den andra frågan gäller att fysiska besök på medicinska kongresser är särskilt viktiga för att knyta personliga forskningskontakter och därför måste resandet fortsätta som hittills. Vi som skriver denna text vill nyansera diskussionen. En av oss är junior forskare och har gjort kongressresa ner i Europa per tåg med goda erfarenheter. Den andre är senior forskare med tre decennier av idogt konferensresande bakom sig.
Väldigt summariskt är den samlade erfarenheten att många kongresser kan man avstå att resa till eftersom det numera är lätt att ta del av presenterade resultat via webben och också att identifiera kollegor som man kan ta kontakt med för samarbete. Det finns inga skäl att välja kongress efter hur exotisk destinationen är. I Europa kan resandet ofta ske med tåg. Samtidigt förblir det viktigt med vissa personliga möten som fortfarande måste ske och ibland kräver att man flyger.
Lösningen av målkonflikten mellan universitetens klimatbelastning och forskningens internationalisering finns inom räckhåll med de förslag som Holst med kollegor presenterar. Men det räcker inte med centrala policybeslut och administratörer kan inte bestämma när eller om en forskare ska flyga till ett vetenskapligt möte. Det måste vila på professionen, men då måste vi ta vårt ansvar!
Maria Wolodarski, onkolog, doktorand, Stockholm
Björn Fagerberg, prof em, medicin, Göteborg
Bägge är styrelseledamöter i Läkare för Miljön.
