När jag påbörjade min specialisttjänstgöring i oftalmologi insåg jag tidigt att specialistläkartentamen är frivillig, och att den som skriver och blir underkänd på tentamen ändå får sitt specialistbevis om den kliniska handledaren och klinikchefen godkänner läkaren hos Socialstyrelsen. Detta förfarande ger ingen kvalitetsgaranti. Kontrollsystemet kan i stället anses både bristfälligt och jävigt:

  • För det första är det i stort sett omöjligt för den kliniska handledaren och klinikchefen att stämma av att läkaren besitter de djupa kunskaper som ingår i ett specialistområde (oavsett målbeskrivningar och checklistor).
  • För det andra har handledaren, klinikchefen och den blivande specialistläkaren arbetat tillsammans under fem års tid och troligtvis blivit väl bekanta med varandra. Det finns därmed ingen garanti för att kollegorna säger ifrån om läkaren inte riktigt duger.
  • För det tredje är sannolikheten stor att det finns ett önskemål om att läkaren så snart som möjligt får sitt specialistbevis när det råder brist på specialistläkare. Specialisttiteln gör att man kan avkräva kollegan både högre produktion och ansvarstagande.

Läkarnas frivilliga specialisttentamen är tämligen unik. För blivande specialistsjuksköterskor, specialisttandläkare och veterinärmedicinska specialister är godkända kunskapsprov självklara. Även i de flesta andra västländer (dock ej Danmark och Norge) är godkänd specialisttentamen ett krav för att bli specialistläkare.

Jag valde själv att skriva den europeiska specialisttentamen i oftalmologi eftersom jag upplever att den ofta väger tyngre internationellt än den svenska. Det var den svåraste tentamen jag skrivit. Kontrasterna mot andra länders krav är tydliga. I Sverige saknar vi numera erfarenhet av att studera mycket och på djup detaljnivå, vilket krävs av blivande läkare i många andra länder. Här har det ansetts onödigt att lära sig »för mycket«, vilket är ett felaktigt resonemang åtminstone för den som vill bli specialist inom ett område. Personligen har jag tydlig nytta av den djupa kunskap som den europeiska tentamen gav.

Kraven på svenska specialistläkare är nu så låga att vi riskerar att tappa prestige inför utländska kollegor och andra yrkesgrupper i Sverige. Men viktigare än prestige är patienternas säkerhet och skattebetalarnas pengar. En kunnig läkare är en kostnadseffektiv läkare. Det finns många specialistläkare av världsklass i Sverige och ingen övre gräns för hur skickliga vi kan bli, men tyvärr inte heller någon lägstanivå. Obligatorisk specialisttentamen kan bidra till att sätta en hög lägstanivå (och får gärna kompletteras med uppföljande kunskapskontroller av färdiga specialister).

I ett sjukvårdssystem med till största delen offentlig vård är det extra viktigt att Socialstyrelsen kan garantera att vi får kompetenta specialistläkare. I den offentliga sjukvården kan patienten som bekant sällan själv välja, utan får den läkare som är ledig för stunden. Blir det en med goda kunskaper eller inte? 

Sveriges läkarförbund bör driva frågan om obligatorisk specialistläkartentamen. Det är lönlöst att slåss för löner och respekt så länge vi tillåts välja att skriva eller avstå från att ta ett prov på det vi ska vara bäst i landet på. För att läkaren ska få ut sitt specialistbevis ska det, förutom att klinisk handledare och klinikchef godkänner läkaren hos Socialstyrelsen, naturligtvis även krävas godkänt på specialisttentamen.

Om förbundet inte vill driva frågan kanske landets patientföreningar kan gå ihop och skapa en folklig opinion. Det skulle möjligen få Socialstyrelsen att ta sin samhällsuppgift gentemot medborgarna på allvar i denna viktiga fråga.