Data från Nationella kvalitetsregistret för cervixcancerprevention [1] har flera år i rad visat bekymmersamma resultat. Ur individperspektivet måste man väga hälsovinster mot negativa effekter för de kvinnor som inte har nytta av screeningprogrammet för cervixcancer. Men screeningen måste även betraktas med hänsyn till de ekonomiska och personella resurser som används för att skattefinansiera och genomföra det. Används resurserna på ett optimalt sätt?

Gynekologisk cellprovscreening startades under 1960-talet, men har inte utvärderats i randomiserade undersökningar. Sedan starten har invasiv cervixcancer minskat från 783 fall/år 1960 till omkring 450 fall/år under 1980–2000-talen. Varje år tas nästan 800 000 gynekologiska cellprov.

Med ett så omfattande screeningprogram vill man förstås se positiva resultat. Man förväntar sig en minskning av antalet preinvasiva respektive invasiva cervixcancerfall samt av den totala dödligheten bland deltagare jämfört med icke-deltagare. Vi gynekologer vill se färre kvinnor som insjuknar i cervixcancer, men också färre oroliga och ängsliga kvinnor som måste genomgå cellprovtagningar, kolposkopier, vävnadsprovtagningar, konisationer och postoperativa uppföljningar.

Trots ökad cellprovtagning ökade antalet fall av invasiv cervixcancer för fem år sedan med cirka 100 fall/år och ligger enligt Folkhälsomyndigheten på cirka 550 fall årligen. Antalet årliga cellprov var för tio år sedan strax under 700 000 och nästa 800 000 år 2018. I åtta regioner har HPV-baserad screening fortfarande inte införts trots att Socialstyrelsen gav tydliga rekommendationer redan 2015. I stället fortsätter man med det gamla programmet.

Andra bekymmersamma resultat är:

  • Andelen ej bedömbara cellprov visar (för) stora variationer (0,1–4,8 procent).
  • Andelen positiva cellprov har ökat från 5,3 till 8,6 procent 2007–2018, vilket betyder att över 75 000 kvinnor behöver följas upp varje år.
  • Frekvensen låggradiga, ofarliga cellförändringar (ASCUS och CIN1) har fördubblats från 2,1 till 5,5 procent den senaste tioårsperioden, vilket betyder att cirka 50 000 kvinnor drabbas varje år.
  • Antalet kolposkopier och vävnadsprovtagningar har ökat från 40 000 till 60 000/år den senaste tioårsperioden.

Fler undersökningar, behandlingar och uppföljningar av kvinnor som inte löper ökad risk för cervixcancer kan skapa onödig oro, ångest och depression. Här följer förslag för en bättre balans mellan positiva och negativa effekter:

  • Screening enligt gamla program bör upphöra.
  • Kvalitetsförbättringar inom cervixcytologin, även gällande kvantitet.
  • Screeningstart vid 30 års ålder – den startålder som rekommenderas av WHO. Det saknas enligt WHO övertygande evidens för att börja tidigare.
  • De ålderskohorter som är höggradigt (till över 60 procent) HPV-vaccinerade har kommit upp i screeningålder. Screening i dessa kohorter har en klart försämrad balans mellan vinst och negativa effekter som överbehandling och psykiska problem. Socialstyrelsen bör revidera de nationella rekommendationerna.
  • Screening i glesare intervall, till exempel var sjunde år, av kvinnor med negativt HPV-test. När vinsterna av programmet minskat och de negativa effekterna ökat bör intensiteten av screeningen minska. Socialstyrelsen bör även här revidera de nationella rekommendationerna.
  • Nivåstrukturering. Det är inte acceptabelt att ha så stora regionala skillnader i utförande och resultat. Alla har rätt till en fullgod och jämlik vård oavsett var de bor.
  • Förändringar i programmet kan och bör följas upp i det nationella kvalitetsregistret.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.