Det saknas ofta ett samlat medicinskt ansvar för de patienter som behöver det. Ansvaret är otydligt hos de myndigheter som har ansvar för uppföljning av kvalitet och säkerhet i vården. Något måste göras. Ett medicinskt patientansvar behöver definieras.

Genomgående redovisas från 70-talet och framåt väsentligen samma problembild för alla med komplexa eller långvariga vårdbehov. Det som varit ett återkommande problem är oklara ansvarsgränser, bristande samordning och otillräckligt med läkartid. Tidigare var pati­entansvar ett uttalat mål i denna utveckling. 

Lagstiftning skulle garantera att det fanns patientansvariga läkare. Socialstyrelsen har vid två tillfällen följt upp hur lagstiftningen fungerade. Då konstaterades att kontinuitet och samordning är viktiga frågor för att uppnå patientsäkerhet och en god vård.

År 2010 förändrades lagen och det personliga ansvaret togs bort. En utvärdering 2012 av förändringen visade att det fanns en stor osäkerhet om hur lagen skulle tolkas. 

En väl definierad patientansvarig läkare hade övergått till en fast vårdkontakt utan ansvar för den enskildes vård. Få utomstående visste egentligen vad det innebar och hur lagstiftningen konkret skulle tolkas.

Enligt tidigare lagstiftning var vårdgivarna ansvariga för att tillgodose patientens behov av trygghet, säkerhet och kontinuitet. Patienternas behov av samordning och kontinuitet skulle bevakas och tillgodoses genom möjligheten att välja en fast läkarkontakt i primärvården och en pati­entansvarig läkare. 

I och med lagändringen 2010 övergick det till att »Verksamhetschefen ska säkerställa att patientens behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet i vården tillgodoses. Om det är nödvändigt för att tillgodose dessa behov, eller om en patient begär det, ska verksamhetschefen utse en fast vårdkontakt för patienten«. 

Patienten får alltså inte välja den fasta vårdkontakten. Det kan även vara vem som helst på vårdcentralen, inklusive vaktmästaren. Enligt propositionen ska denne »bistå och stödja patienten i kontakterna med vård och hjälpa till att samordna insatserna«.  

Nog så vällovligt och behövligt att bistå patienten i kontakterna med vården, men det löser inte det grundläggande och återkommande problemet: det måste finnas någon som är ansvarig för själva vården och samordningen. Om inget görs kvarstår problemen även i framtiden. 

I de allra flesta situationer bör specialisten i allmänmedicin inom primärvården vara den fasta läkarkontakten med patient­ansvar. Men lika viktigt är att det alltid finns ett vårdepisodrelaterat patientansvar även inom annan vård. För det borde vara en självklar rättighet för patienter med långvarig och återkommande sjukdom att ha en patientan­svarig läkare i och utanför sjukhusvistelser – en rättighet som helt klart ger en ökad kontinuitet som borgar för en ökad trygghet för alla och därmed ökad patientsäkerhet och kvalitet. 

Problemet har alltså uppmärksammats sedan åtminstone 1970-talet. Myndigheter, vården och patienter har sedan dess pekat på att något måste göras. Lagstiftningen har via avskaffandet av patientansvarig ­läkare (PAL) och borttagandet av rätten ­att ha en fast läkare i primärvården succesivt försämrat möjligheter till en fast läkarkontakt. 

Konsekvenserna av bristen på fasta läkarkontakter har blivit allt tydligare. Läkarförbundets politik har alltid varit att alla patienter med kroniska och långvariga sjukdomar ska ha en lagstadgad rätt till en fast ansvarig läkare. Vi ser att det inte har fungerat och att lagstiftningen måste ses över. Det behövs en läkare som i samråd med patienten ansvarar för vården. Inför den fasta läkarkontakten och patientansvaret i hälso- och sjukvårdslagen.