För privata vårdgivare verksamma enligt lagen om läkarvårdsersättning, LOL, också kallad nationella taxan, finns sedan 2009 lagstadgad rätt för landstingen att följa upp verksamheten och genomföra revision.

I LOL 26 § anges numera att läkaren ska medverka till att den egna verksamheten kan följas upp och utvärderas. Vidare ska läkaren årligen lämna redovisning till landstinget och på begäran lämna upplysningar, visa upp patientjournal samt övrigt material som rör undersökning, vård eller behandling av en patient som behövs för kontroll av begärd läkarvårdsersättning. 

I lagens förarbeten (prop  2008/09:64) framgår det sedan mera ingående hur lagstiftaren tänkt att verksamhetsuppföljning och revisioner ska gå till. Det ges exempel på situationer då en revision kan behövas: 

– Uppseendeväckande stort antal besök varje månad.

– Debitering av en viss särskild åtgärd i väsentligt hög grad.

– Patienter med stort antal läkarbesök.

– Utnyttjande av medicinsk service på ett avvikande sätt.

Skyldigheten att på begäran visa upp journal har skapat många frågetecken bland berörda taxeläkare.  Av propositionen framgår med all tydlighet att syftet är att ge landstingen möjlighet till ekonomisk uppföljning. Rätten att ta del av integritets­känslig patientinformation begränsas dock till situationer där det finns anledning att misstänka oegentligheter. 

Enligt patientsäkerhetslagen har personal hos privata vårdgivare absolut tystnadsplikt beträffande patienters hälsotillstånd eller personliga förhållanden. Att bryta tystnadsplikten är en brottslig handling. Undantag för tystnadsplikten medges vid lagstadgad uppgiftsskyldighet. Taxeläkaren har således ett stort ansvar att endast visa upp de sekretessbelagda journaluppgifter landstinget behöver för att fullgöra sin kontrolluppgift. 

Att, som nu, vissa landsting genomför eller planerar att genomföra generella och återkommande revisioner av alla taxeläkare utan preciserade frågeställningar, kan inte anses vara förenligt med lagstiftningen. Att vissa landsting kräver fullständiga journalkopior, från första till sista anteckning, utan att precisera vilket eller vilka besök man vill kontrollera mot begärd ersättning är inte acceptabelt. 

Taxeläkare har i vissa fall uppmanats att med en veckas frist avhända sig flera hundra journalkopior till tjänstemän på landstingskanslier.  Ingen information har lämnats om hur dessa journalkopior sedan hanteras, hur många tjänstemän som tar del av journalerna eller hur länge och på vilket sätt dessa sparas på kanslierna. 

Lagen om läkarvårdsersättning är en lag beslutad av riksdagen. Lagen reglerar rättigheter och skyldigheter för både vårdgivare och landsting men är inte ett regelverk som landstingen förfogar över. Denna lag, liksom många andra lagar, är inte alltid helt glasklar i alla detaljer. En viss vägledning kan man få genom att titta på lagens förarbeten.  Om olika uppfattningar råder så är det inte så att landstingen har tolkningsföreträde a priori. Flera vårdgivare har tyvärr blivit skrämda och upplevt ett hot om att inte få fortsätta på sin etablering om de inte går landstingen till mötes i alla avseenden. Några sådana sanktionsmöjligheter finns inte i lagen. Landstingen kan däremot enligt lagen återkräva felaktigt debiterade ersättningar när detta är belagt. 

För att skapa förtroende för processen är det nödvändigt att  revisionerna och verksamhetsuppföljningen sker i samförstånd med professionen och att man är överens om spelreglerna från början. I flera landsting verkar det sistnämnda just nu tyvärr inte vara aktuellt i den rådande situationen.