Kostnaden för felaktiga läkemedelsbehandlingar är höga. Här finns det stora förbättringspotentialer med rätt kunskap och i att göra rätt från början. Därför är det glädjande att den nya regeringen fortsätter arbetet med Nationella läkemedelsstrategin. Strategin har kritiserats för att vara för spretig med för många aktiviteter och för svår att förstå och dessutom för okänd. Regeringen vill nu omformulera de fem målen i strategin och hur arbetet läggs upp.
Nationella läkemedelsstrategin initierades av den förra regeringen. Arbetet utförs i en beslutande högnivågrupp, en expertgrupp och ett råd (Läkarförbundet har representation i alla tre) samt ett flertal projektgrupper (där Läkarförbundet ingår i några) kopplade till de olika aktiviteterna som ska utföras. Det finns också indikatorgrupper som ska hitta lämpliga mått för hur man ska utvärdera resultaten av strategin.
Läkarförbundet har varit pådrivande i många projekt inom läkemedelsstrategin. Vi förespråkar jämlik vård oavsett patientens bostadsort och att läkare får rätt utbildning, kunskapsstöd och tid för reflektion och eftertanke. Vi behöver utveckla de digitala verktygen, journalsystemen, den gemensamma läkemedelslistan och kvalitetsuppföljningen. Vi önskar därför bättre samordning med e–hälsostrategin. Vi efterlyser generisk förskrivning och har belyst frågan om bristläkemedel.
Ett annat område inom strategin är ordnat införande av nya läkemedel, där vi betonat behovet av att involvera och tillvarata läkarnas kompetens. Ytterligare ett är att man kan makulera e-recept (vilket trots det ännu inte är infört överallt), utvärdering av strukturerade läkemedelssamtal på apotek och att ta bort pappersrecept för särskilda läkemedel.
Vår grundtanke är att hellre lägga resurser på att göra rätt från början än att korrigera i efterhand. Att ta bort pappersrecept för särskilda läkemedel kan enligt vår åsikt ske först när det finns driftsäkra telefon- eller webbaserade tjänster som är gratis.
Ett lyckat projekt inom ramen för strategin är ePed, ett nationellt besluts- och kunskapsstöd för ordination av läkemedel till barn, där Läkarförbundets Synnöve Lindemalm, tillsammans med apotekare, är en av de drivande. Den 5 maj ges ett seminarium i samarbete med Läkarförbundet, Sveriges Kommuner och landsting (SKL), Inera, Läkemedelsverket och CBL (det samordnande kansliet för Nationella läkemedelsstrategin) med fokus på ePed-arbetet och hur man ska åstadkomma säkrare läkemedelsanvändning för barn.
Ett annat exempel från läkemedelsstrategin, som Socialstyrelsen stått för, är webbutbildningar om läkemedel. Detta är bara några exempel ur den digra flora av aktiviteter från olika delar av vården som är avslutade eller pågår.
I den tidigare strategin ingår också målet att få bukt med antibiotikaresistensen. Här har regeringen bjudit in till ett blocköverskridande samarbete med förhoppningen om ett mer stabilt och långsiktigt arbete i denna viktiga fråga.
Man vill också att strategin framöver tydligare ska innefatta de områden som kräver samarbete mellan flera myndigheter eller organisationer för att lösas.
När det gäller indikatorerna har Läkarförbundet fört fram att man verkligen ska mäta resultat och verksamhetsförändring och inte bara lamt »checka av« för trubbiga processmarkörer.
Utmaningarna för Nationella läkemedelsstrategin är nu att koncentrera strategin till färre områden med ökat fokus på resultat och genomförande. Det gäller alltså att ha kraft bakom ett beslut. I klartext: var ska pengarna komma ifrån?
När ett beslut är taget måste det tydligt framgå vem som har ansvaret för finansiering och en genomtänkt projektplan.
SKL skriver i sin årliga omvärldsanalys att »landstingen inte tar på sig ett ansvar för att finansiera/genomföra de aktiviteter eller på egen hand lösa de problem vi lyfter«. Mycket utveckling läggs i dag på Inera, som har en begränsad budget – och vi ser att pengarna inte räcker.
Landstingen har nu börjat formera sig och samarbeta mer. Det är oundvikligt. Det borde också departementen göra. Om Socialdepartementet beslutat något så bör det förankras hos övriga departement, framför allt Finansdepartementet. Både landsting och stat måste nog vara beredda på att skjuta till pengar till strategin.
Det är alltså mycket positivt att Nationella läkemedelsstrategin fortsätter. Samordningen mellan alla aktörer skapar nätverk och kunskap om de olika organisationernas möjliga utvecklingsområden. Det ger perspektiv och eftertanke. Vi vill alla ha en säkrare och bättre läkemedelsanvändning – det gäller bara att hitta bästa vägen framåt.
