Ilmar Reepalu har nu presenterat Välfärdsutredningen. Tvärtemot titeln »Ordning och reda i välfärden« kommer den bara att skapa oordning och oreda.
Att vara läkare och egen företagare har sina sidor. Mycket är trevligt och stimulerande. De främsta drivkrafterna för att starta och driva företag inom vården är att man vill få större möjligheter att påverka hur verksamheten ska bedrivas och därmed ge bättre vård och service. Man vill slippa den byråkrati som tyvärr ofta hämmar verksamhet inom offentligt driven vård.
Privat drivna mottagningar är populära bland patienterna med högre kvalitet och tillgänglighet, enligt den nationella patientenkäten. Läkarna trivs också; förbundets primärvårdsenkät ger högst betyg åt de mindre läkarledda enheterna. Att stimulera mindre läkarägda verksamheter i sjukvården borde alltså vara prioriterat om man vill öka kvalitet och minska beroende av hyrläkare, som är betydligt mindre vanligt när läkare äger verksamheten. Mångfald ökar konkurrens och förmåga att tillföra innovationer i arbetssätt och kvalitetsförbättringar.
Företagande har även sina baksidor. Tryggheten är sämre. Blir man sjuk finns inte alls samma skydd som för den anställde, och pensionerna som arbetsgivaren betalar in måste man själv bekosta. Förutom patientarbete ska man även hantera ekonomi, personal, avtal med mera. Arbetsveckan riskerar att bli lång. Det behövs stabila och enkla regler som ökar viljan bland läkare att lämna tryggheten som anställd och bidra till varaktig kvalitet i seriöst företagande.
Tyvärr går Välfärdsutredningen åt andra hållet. Slagordspolitik är i fokus: »Övervinsterna« ska bort! Men vinsterna är inte stora; rörelsemarginaler ligger på 5–6 procent, vilket är ungefär i nivå med eller lägre än i jämförbara branscher. Men då trollar man fram ett teoretiskt räknesätt ur rockärmen och vips har man hittat »övervinster« som begränsas så hårt att utredningens egen expert konstaterar i Dagens Nyheter: »om detta genomförs skulle det i praktiken innebära ett förstatligande av välfärdssektorn«.
Trots att utredningen mest går till storms mot ägarkoncentration och stora vårdbolag så konstaterar utredarna själva att de regleringar och begränsningar man föreslår slår hårdast mot de små företagen. Ingen hänsyn tas till att utredningens direktiv fastslår att det är viktigt att bevara småföretagande och mångfald i vården. Om förslagen om vinstbegränsning införs kommer många vårdföretag att avvecklas.
I utredningen konstaterar man även att det bland de mindre företagen finns en högre andel kvinnliga företagare som nu riskeras att slås ut, vilket är i direkt motsättning till utredningens mål på genusområdet.
Det konstateras även att det i våra grannländer är vanligt och oproblematiskt med små privata vårdgivare och att de har samma ekonomiska regler som andra företagare, men när man presenterar utredningen framställer man det som näst intill världsunikt att det i Sverige förekommer välfärdsföretag som gör vinst.
Välfärdsutredningen pekar på en del reella problem som behöver åtgärdas, som ägarkoncentration och rent kriminell verksamhet. De seriösa resonemangen störs dock av det drastiska förslaget om vinstbegränsning som gör att hela utredningen kantrar.
Den viktiga frågan är hur mycket vård med god kvalitet varje skattekrona ger? I vården behövs därför en mångfald av vårdgivare som med olika profiler utvecklar kvaliteten och effektiviteten.
Vi behöver fler företagande läkare för att utveckla vården i Sverige. Läkarförbundet föreslår en reform med ett nationellt grunduppdrag och nationella finansieringsprinciper och personligt ansvar som i våra grannländer.
Problemen i välfärden är inte vinsterna för de privata aktörerna, utan förlusterna för de offentligt drivna enheterna.
