Det talas alldeles för lite om den psykiska ohälsan i läkarkåren. Ändå är det sedan länge känt att ohälsotalen ökar och att läkarkåren är överrepresenterad i självmordsstatistiken. Redan 2006 kom rapporter om att var tredje läkare har funderat på att ta sitt liv, av dem har var fjärde dessutom planerat hur. Det är allvarligt. Sedan dess har utmattningssyndrom och annan psykisk ohälsa ökat kraftigt vilket riskerar att försämra situationen ytterligare. På fem år har andelen långtidssjukskrivna läkare ökat med 40 procent. Så kan det inte fortsätta. 

Vi läkare sjukskriver oss sällan. Hänsyn till kollegor och framför allt omtanken om våra patienter påverkar vårt beslut att jobba när vi egentligen borde vara hemma. Man ignorerar hellre symtomen, och ett par Alvedon senare är man mitt i vårdens hektiska tempo igen. Insikten att man med hög sjuknärvaro ökar risken för depression och utmattning kommer tyvärr oftast när det är alldeles för sent.

I dagens sjukvård med underbemanning och vårdplatsbrist jobbar vi läkare allt längre dagar. På vårdcentraler kämpar läkare för att hinna med det stora flödet av patienter samtidigt som det råder brist på allmänläkare. Sjukhusläkare får gå allt tätare jourer, kämpa på fulla akutmottagningar och tvingas till svåra etiska avvägningar mellan de som skulle behöva en vårdplats och det antal platser som finns tillgängliga.

Många som går in i väggen och drabbas av psykisk ohälsa känner personligt ansvar för att man fått en psykiatrisk diagnos. Man grubblar över varför man arbetat så mycket, över att man skulle prioriterat annorlunda för att ha tid till familj och återhämtning – som om skälen till arbetsrelaterad utmattning var ett individuellt ansvar. Vi har givetvis alla ett generellt ansvar över vårt eget välmående och att finna metoder för återhämtning; vare sig det är att ta på sig löparskorna, umgås med familjen eller läsa en god bok. Men det huvudsakliga ansvaret för den växande psykiska ohälsan i vården kan inte ligga hos vårdens medarbetare. Det måste ligga hos arbets-givaren. 

I början av året var den psykiatriska kliniken för vårdpersonal på Ersta sjukhus nedläggningshotad. Landstinget i Stockholm hade svårt att förstå behovet av en särskild psykiatrisk verksamhet för vårdens anställda och ville i stället hänvisa till den allmänna psykiatrin. Givetvis blev det stora protester, och till slut fick verksamheten vara kvar. Ändå väcker nedläggningshotet stor oro över huvudmännens insikt om det allvarliga läge vi befinner oss i. Verksamheten på Ersta sjukhus är känd för att sänka trösklarna till psykiatrin. Där slipper du som läkare sitta i samma väntrum som dina patienter, och du slipper oroa dig över att bli vårdad av dina kollegor. Och med de rådande ohälsotalen i vården borde huvudmännen snarare utveckla än dra ned på verksamheter som denna.

För oss läkare som haft en tuff arbetsvecka blir det viktigt att hitta ventilerna för att kunna stressa ned. Ett Facebook-nätverk, där läkare kan tala med kollegor om sin arbetsmiljö samt söka tips och råd om vardagspusslet, har tillkommit bland annat av det skälet. Nätverk har döpts till »Vem tar hand om doktorn?«. En tydligare signal om den hopplöshet som råder i stor del av svensk sjukvård är svår att få.

Just nu formerar sig nya och nygamla landstingsledningar som fått väljarnas förtroende efter valet. De skriver plattformar – ofta med goda intentioner – om hur de vill planera svensk sjukvård de närmsta fyra åren. Samtidigt vet vi att vården stannar utan friska läkare, oavsett vilka ambitioner politiken har. Det är därför på allvar dags för arbetsgivarparten att visa att man vill få ned de psykiska ohälsotalen bland vårdens medarbetare. Och ska det lyckas krävs både långsiktighet, flexibilitet och samverkan med de fackliga parterna.