Hälso- och sjukvården är en av våra viktigaste samhällsfunktioner, och kraven på att vi ska erbjuda en god vård på lika villkor för hela befolkningen är höga. Förväntningarna på sjukvården ökar ständigt. En god vård innebär numera en individanpassad vård av hög kvalitet med god tillgänglighet. Denna utveckling är viktig och bra för att vi som arbetar i sjukvården ständigt ska bli bättre på att uppfylla vårt uppdrag i patienternas tjänst. Samtidigt lever vi längre och har mer komplexa sjukvårdsbehov, där tillgängliga behandlingar är dyrare och driver ett ökat behov för individualisering. 

Sammantaget står sjukvården inför en utmaning där tillgängliga resurser inte längre matchar kraven och behoven hos befolkningen. Detta blir för många tydligt när landstingsskatterna runtom i landet höjs, men för den enskilda individen kan felmatchningen bli obehagligt påtaglig. Det handlar om att inte få rätt vård i rätt tid anpassad efter just dina behov. Det är i bästa fall ovärdigt, men allt oftare patientfarligt. 

Lösningarna för att klara av utmaningarna är välkända. Sjukvården effektiviseras genom att bättre anpassa tillgängliga resurser till behoven som finns. Förebyggande hälso- och sjukvård försöker hjälpa människor att hålla sig friska längre och i bäst fall helt undvika lidande och sjukdomar som kräver dyra behandlingar. Förebyggande insatser bidrar också till att befolkningen är arbetsför längre och möjliggör förslag som det nyligen lagda om höjd pensionsålder. Effektivisering handlar också om att arbetsuppgifter skiftas från professioner med högre lön till de med lägre. Inte minst läggs ett större ansvar på patienterna själva, som ju inte får någon lön alls. Alla dessa processer är pågående och i mångt och mycket viktiga för att produktiviteten, det vill säga hälsan vi skapar per person och tidsenhet, ska öka just för att vi ska kunna ta hand om alla som behöver vår hjälp. Dock finns det gränser för hur långt vi kan nå med dessa kontinuerliga förbättringar. 

För att vi ska kunna både öka kvaliteten på vården och möta de ökande behoven behövs större förändringar av vården. Svaret på detta dilemma är innovation, ett ord som ofta används i vårdsammanhang, men det är de facto något som sällan händer i sjukvården. För att kunna åstadkomma radikalt nya sätt att bota, lindra och trösta patienter behöver innovation och kreativitet prioriteras. Det kräver stor frihet, resurser och en mångfald av kompetenser för att genomföras. Sjukvårdspersonal behöver fria former för att samarbeta förutsättningslöst och intimt med ingenjörer, ekonomer, beteendevetare, utvecklare med flera – och inte minst med patienterna. I en slimmad sjukvårdsorganisation är förutsättningarna sällan den grogrund som behövs för innovation. Mycket av utvecklingen sker i dag utanför sjukvården och ofta utan dess inblandning. Det är inte nödvändigtvis dåligt, men om innovationen i större utsträckning i stället skulle ske i samarbete med läkare skulle lösningarna bli bättre och utveckling och implementering skulle ske snabbare. Ekosystemet av sjukvård, forskning, näringsliv, politik och myndigheter måste utvecklas.

För bästa resultat måste läkare ta en aktiv roll och vara med och driva den visionära utvecklingen av sjukvården. För att kunna göra det måste vi få rätt förutsättningar, men det ställer också stora krav på oss själva att förutsättningslöst arbeta nära personer med andra kompetenser och våga utmana invanda föreställningar. Vi läkare måste se till att vi har rätt kompetenser, lära oss om innovation och inte minst vara drivande i att testa nya sätt att arbeta. För även om utmaningarna är stora har vi kraften att hitta lösningar, och de bästa och mest innovativa lösningarna hittar vi tillsammans.