Det är inte konstigt att Nya Karolinska Solna (NKS) har blivit en följetong i svenska medier och ett återkommande samtalsämne vid matbordet, inte bara i sjukvårdens lunchrum utan också hemma hos gemene man. Där finns alla komponenter i ett riktigt nagelbitardrama: politiskt maktspel, stora pengar, liv och död.

Skillnaden mot en Emmy-vinnande tv-serie från HBO är att denna dramaturgi är verklig och utspelar sig i realtid, med riktiga patienter och läkare och på skattebetalarnas bekostnad. I en tredelad utvärdering av projektet NKS, där de första två delarna är publicerade, ger statsvetarprofessorn Göran Sundström på Stockholms universitet en sedelärande beskrivning av konsekvenserna av uttalad politisk styrning, otillräcklig förankring och samverkan och ett utpräglat tunnelseende. Nedanstående betraktelser utgår från rapporternas slutsatser.

Ett sjukhus verkar inte isolerat utan snarare som en del av det större ekosystem som sjukvården utgör. I fallet NKS planerades verksamheten i en separat, sluten förvaltning friställd från Karolinska universitetssjukhuset och övriga sjukhus och vårdgivare. Detta försvårade planering av vårdkapacitet, vilket tydligt manifesterades i en akut brist på vårdplatser när den kraftigt reducerade kapaciteten på NKS drabbade andra, oförberedda sjukhus. Trots att NKS varit i drift i mer än ett år är de utbyggnader av övriga sjukhus som ska ersätta kapacitetsförlusten fortfarande inte i full drift. Danderyds sjukhus öppnade för bara några veckor sedan sin nya akutbyggnad, och för Södersjukhuset dröjer det ytterligare ett halvt år. 

Professionernas medverkan i planeringen av sjukhuset var klart begränsad, och Karolinska universitetssjukhusets ledning fick inte rimlig insyn i planeringsarbetet. Den professionsmedverkan som ägde rum var begränsad till givna ramar, exempelvis det faktum att sjukhuset skulle vara ett litet, högspecialiserat sjukhus med en tematisk organisation i stället för de vanliga specialitetsbaserade klinikerna. 

Konsekvenserna efter sjukhusets öppnande har varit tragikomiska, såväl materiellt som organisatoriskt: intensivvårdsplatser som försvårar övervakning av svårt sjuka patienter, operationssalar utan tillräcklig ventilation och inga ombytes- eller arbetslokaler för medarbetarna. En ofullständig planering för vilka verksamheter som ska rymmas i det nya huset samt otillräckliga riktlinjer om hur sjukhusets resurser ska användas i förhållande till övriga sjukhus och vårdinrättningar.

Hur kan vi lära oss av turerna kring NKS? Rykten gör gällande att minst ett liknande projekt pågår på annat håll i vårt land och att dessa är dömda att upprepa många av misstagen från NKS. Först och främst bör allt utvecklingsarbete inom sjukvården inkludera professionen, på ett fundamentalt sätt och i alla faser av arbetet, utan strikta premisser som i praktiken kraftigt begränsar inflytandet. Legitim kritik och ifrågasättande bör hanteras professionellt och inte genom utfrysning, censur och hemlighetsmakeri. 

För att sjukvårdssystemet ska framstå som pålitligt för medarbetare, patienter och medborgare är det helt nödvändigt att de bakomliggande processerna är transparenta och till rimlig grad förutsägbara. För projekt som inte lever upp till dessa kriterier måste vi förlita oss på intervention från rakryggade politiker och tjänstemän som tjänar det allmänna bästa snarare än egna intressen och partipolitiska revirstrider. Den sekretess och särställning som präglade NKS-projektet har tveklöst förhindrat projektets förankring i verkligheten.

Avslutningsvis är det värt att notera att inte allt är mörkt. NKS-projektet har tvingat fram nya tankesätt och metoder för att leverera vård. Sjukvårdshuvudmannen har insett behovet att se över sjukvårdssystemet som helhet, och diskussionen om vilken vård som ska bedrivas var har fått betydlig skjuts. Innovation och nytänkande är välkommet, men det är beklagligt att det ska krävas ett dyrköpt skandalprojekt för att ett verkligt förändringsarbete ska komma till stånd. Det är ett underbetyg till ledningen i den offentligt drivna sjukvården.