Orden kommer från Kerstin Pettersson, barnmedicinare i Piteå. Uttalandet gör hon som kollegial rådgivare i ett nätverk där läkare stödjer läkare.
Hon har varit med sedan starten 1998. Under det första året kontaktades hon 25 gånger av behövande kollegor. Idag är siffran lägre men hon är övertygad om att det kollegiala nätverket behövs.
När hon fick förfrågan om att bli kollegial rådgivare sade hon ja bland annat för att hon tidigare hade varit med om att dra igång nätverk för kvinnliga läkare i Norrbotten.

Rollen är lyssnande och stödjande
Sin roll i det kollegiala nätverket beskriver hon som lyssnande, stödjande medmänniska och kollega. Hon understryker att hon och de andra rådgivarna inte ska vara behandlare eller fixare. I stället ska de finnas för dialog, för att »vända och vrida på problematiken«.
– Vi finns till för kollegor som hamnar i en svår situation. Mest hör de av sig om arbetsrelaterade problem. En del hör av sig om privata problem som sjukdom och dödsfall men de pratar inte om privata relationsproblem.
– De som hör av sig är duktiga kollegor som hamnat ganska långt nere i dåligt självförtroende. De jag har fått kontakt med de senaste 2–3 åren har farit illa ett bra tag. Det vore bra om de med problem tog kontakt lite tidigare för då går det säkert lättare att inte hamna så djupt i den svåra situationen, vilken den nu än är. Då skulle det också vara lättare att vara ett riktigt bra stöd för dem.

Bra med bred erfarenhet
Kerstin Pettersson understryker att uppdraget som kollegial rådgivare handlar mycket om vanlig medmänsklighet och att stärka kollegorna. En bred erfarenhet är bra att ha med sig, både i professionen och som människa.
– Då kan jag förstå deras sits, säger hon.
Även att hon varit chef under lång tid har hon nytta av, framhåller hon.
– Då vet jag vad som ligger i chefens ansvar och »hur psalmerna ska dras«.
Vissa nätverk i landet har gjort upp namnlistor på andra professioner att hänvisa till, till exempel jurister. Men det har de inte gjort i Norrbotten.
Däremot har de, liksom andra, en lista så Kerstin Pettersson kan hänvisa till behandlande läkare om det är det som behövs. Om det gäller drogmissbruk finns också en lista med läkarnamn dit doktorer kan hänvisas för att få hjälp.
Men den största biten är att lyssna, understryker Kerstin Pettersson. Att vara någon som du som doktor med problem kan vända dig till – någon som är redo att lyssna och som orkar ta emot det du berättar.

Anonymitet och sekretess
De som hör av sig till en kollegial rådgivare har rätt att vara anonyma. Nästan alla väljer ändå att berätta vilka de är. Här skrivs inga papper, här görs inga anteckningar. Och det råder full sekretess.
I början när ramarna inte var så klara kunde den kollegiala rådgivaren efter en kontakt bestämma att »ja, då ringer jag dig om två veckor«. Så dialogen kunde omfatta flera samtal.
– Så har jag gjort även nu på sista tiden, sagt till några att jag återkommer och hör hur det går. Men annars är meningen att vi inte ska vara uppsökande, berättar Kerstin Pettersson.
Oftast kommer samtalen hem till henne. Om någon ringer till jobbet så tar hon ändå samtalet hemma. Det är mycket bättre för där är det lugn och ro.

»Uppdraget inte tungt«
Kerstin Pettersson har aldrig känt att uppdraget som kollegial rådgivare skulle vara tungt att bära. Främsta skälet till det är att hon anser att hon behövs.
– Det beror nog på att jag när vi skiljs i kontakten eller i samtalet upplever att vi har kommit lite framåt. De som tar kontakt kan säkert få stöd från andra håll men om det är arbetsrelaterade problem så kan ju vi kollegor lite bättre förstå varför det har blivit så eftersom vi finns i verksamheten. Vi kan förstå båda sidor för det finns ju två parter. Då kan vi i dialogen vrida på kuttingen ett kvarts varv.
Hon berättar också att hon ofta möts av kommentaren: »Tack för att du finns.«

Information om nätverket behövs
Kerstin Pettersson tror inte att budskapet om det kollegiala närverket är tillräckligt spritt idag bland hennes kollegor. Det borde spridas mycket mer. Därför har hon bland annat på chefträffar försökt sprida information om att det finns, men det behövs säkert mer marknadsföring för att nå ut tillräckligt bra.
Så hon uppmanar läkare som hamnar i svårigheter att inte glömma bort att det finns ett kollegialt nätverk.
Hon påpekar också att man kan ringa till vem som helst på den lista som finns över alla omkring 130 kollegiala rådgivare (den finns på Läkarförbundets hemsida www.slf.se/arbetsliv). Man behöver alltså inte hålla sig inom det egna länet.
– Det tycker jag är väldigt bra, för jag tror nästan man har lättare att ringa någon i ett annat län. De senaste två åren har jag haft flera kontakter med läkare från andra län. Både män och kvinnor tar kontakt, men kvinnorna är i majoritet.
– Jag tror att det tar några år innan nätverket blir accepterat. Så det är ännu inte tillräckligt förankrat. Men i vissa län, till exempel Värmland, är de mer aktiva än i andra, påpekar hon.
Själv är hon för närvarande den enda kollegiala rådgivaren i Norrbotten.
– Jag har väl varit som lite ensam här uppe, säger hon på sin härliga norrbottniska dialekt. Jag har varit med länge och fått stor erfarenhet, så jag vet att vi kollegiala rådgivare behövs.
Därför menar hon att det vore bra med ytterligare en eller två rådgivare i Norrbotten, själv ser hon gärna en man i den rollen.
Men det viktigaste tror hon ändå är att listan över alla rådgivarna finns på nätet så att alla som behöver lätt kan hitta dem. Hon trycker särskilt på att alla läkare med problem är välkomna att prata med någon av de kollegiala rådgivarna.
Sammantaget tycker Kerstin Pettersson att arbetslivet för doktorer är hårt idag. Hon anser att klimatet har hårdnat.
– Jag upplever att det har blivit lite tuffare överallt. Det är tajtare, vi har mindre tid. Vi har mindre ork att se varandras problem.
– Vi kan ju ha mycket stöd av varandra i arbetet om vi har tid att se problemen, slutar hon.