Skuld och skam, nedbruten självkänsla, förnekelse, isolering och makt – samma mekanismer som leder till och upprätthåller våldet inom heterosexuella parförhållanden återfinns bland homosexuella. Men i samhället råder en heterosexuell norm;debatten om partnervåld handlar i stort sett uteslutande om mannens våld mot en kvinna, och de som utsätts för våld i en samkönad parrelation är därför dubbelt marginaliserade.
Anneli Svensson arbetar som kurator på RFSLs brottsofferjour i Stockholm. Varje vecka tar hon emot 10–15 män och kvinnor som varit utsatta för våld eller hot om våld, och i hälften av fallen handlar det om våld från partnern. Brottsofferjouren är en resurs för brottsoffer i hela landet, och varje år har jouren kontakt med 200–300 homosexuella, bisexuella och transsexuella (hbt-personer) runt om i Sverige.
– Det finns ingen svensk kartläggning gjord, men utländska studier visar att 25–35 procent av dem som lever i en samkönad parrelation löper risk att utsättas av våld från sin partner. Min erfarenhet är att det är lika vanligt som inom heterosexuella förhållanden, säger Anneli Svensson.
I den statliga rapporten »Kvinna slår kvinna, Man slår man«, som Nationellt råd för kvinnofrid presenterade 2003, uppges att tillgängliga internationella studier visar att mellan 25 och 45 procent av alla lesbiska varit utsatta för någon form av våld i en tidigare lesbisk relation.
Det våld som förekommer är av samma slag som inom heterosexuella relationer. Det handlar om slag och sparkar, sexuellt och psykiskt våld. Men medan våldet inom heterosexuella förhållanden ofta förklaras av patriarkala orsaker finns det inget könsrollsrelaterat i våldet bland samkönade par, menar Anneli Svensson. Myten om att våld inom samkönade relationer handlar om våld mellan jämbördiga parter gör också att problemet i stor utsträckning bagatelliseras och inte tas på allvar då den drabbade söker hjälp.

Andra orsaker till våld
– Hos samkönade par kan det finnas en över- och underordning, som handlar om helt andra saker än att den ena parten är mer »manlig« än den andre. Social status, klass och ekonomi är exempel på annat än kön som kan skapa över- och underordning. Men fortfarande handlar våldet om makt och kontroll över den andre. Under- och överordning kan också komma av att den ene kanske vågar vara mer öppen utåt om sin homosexualitet, säger Anneli Svensson.
Våldet lägger sig ovanpå ett allmänt hälsotillstånd, som för många redan är sämre än bland heterosexuella.
– Många hbt-personer har i flera avseenden en försenad psykosocial utveckling: det tar ofta längre tid innan man tycker om sig själv, innan man vågar inleda en relation, och det förekommer mycket ensamhet. Det leder till ett sämre hälsotillstånd och ibland till olika former av självdestruktiva handlingar. Läkemedelsmissbruk är en sådan, säger Anneli Svensson.
Dessutom ökar de sk hatbrotten, våld från någon som fördömer den andres sexuella läggning, kraftigt i samhället.
– Den tillgängliga statistiken visar att dessa brott har ökat med närmare 100 procent de senaste åtta åren. Det kan kanske delvis förklaras av en ökad exponering av hbt-personer, vilket gjort det lättare att identifiera och använda våld mot dem.
I stort sett samtliga som Anneli Svensson kommer i kontakt med som kurator på RFSL har varit i kontakt med sjukvården till följd av det våld som de utsatts för. De erfarenheter som hon tar del av visar att okunskapen om våld mot homosexuella är stor bland vårdpersonal, inte minst bland läkare.

Skador ignoreras av sjukvården
Hennes erfarenhet av sjukvården får stöd av flera vittnesmål i rapporten »Kvinna slår kvinna, Man slår man«. I den framgår bland annat att fysiska skador, som kan tyda på partnermisshandel, ignoreras om skadorna är på en man. Dessutom tillåts »väninnor« till kvinnor som besöker läkare för uppkomna skador att följa med in i undersökningsrummet och förhindrar därmed den skadade kvinnan från att öppet berätta om det våld hon utsatts för av sin kvinnliga partner.
– Varje månad kommer minst en homosexuell man i Stockholm till akuten efter det att han våldtagits. En del av dessa män har våldtagits av sin partner, men läkarna utgår nästan alltid från att våldtäkten skett ute i samhället. Följden blir att gärningsmannen går fri. Den våldtagne mannen vill av flera skäl ofta inte själv berätta om det som hänt i hans relation. Främst beror det på skamkänslor, men det kan också bero på att man redan är en del av en minoritet i samhället; man är lojal mot den minoriteten och vill inte riskera att bli stigmatiserad både inom och utanför den gruppen.
Anneli Svenssons råd till läkare som undersöker en kvinna som har skador på kroppen är att undvika termen »kvinnomisshandel«, då den utesluter samkönad partnermisshandel. Använd »partnermisshandel« eller »partnervåld« i stället. För att överhuvudtaget få klarhet i kvinnans – eller mannens – sexuella läggning eller könsidentitet, och om den i så fall kan ligga till grund för det våld som de utsatts för, bör läkaren fråga om patienten vill berätta om det kan finnas några skäl till det han eller hon blivit utsatt för. Och låt aldrig någon som medföljer patienten automatiskt följa med in i undersökningsrummet. Det kan röra sig om förövaren.
– Bland myndigheterna tycker jag att polisen får ett mycket bra betyg ifråga om bemötande av hbt-personer som utsatts för våld. Polisen har stor vana av alla typer av våld. Också på vissa håll inom hälso- och sjukvården fungerar det bra. Södersjukhusets akutavdelning är exempel på det, men där har personalen fått en stor vana av den här typen av våld, säger Anneli Svensson.
Många väljer dock att inte uppsöka den traditionella hälso- och sjukvården för att få hjälp om de lever i ett förhållande där våld förekommer. De lokala kvinnojourerna uppfattas ofta som »heterosexuella«, vilket gör att man drar sig för att ta kontakt även med dessa.
– För att få hjälp mot den stress och annat som följer av det våld man utsätts för vänder sig många i stället till privata läkare eller till alternativa vårdformer, såsom naprapater och kiropraktiker. Man väljer gärna något där man kan känna sig lite anonym, säger Anneli Svensson.
RFSLs brottsofferjour har nu fått avslag på en ansökan om statsbidrag för att permanenta jouren efter sju års projektfinansiering. En motivering till avslaget är, enligt Anneli Svensson, att jouren har en annan målgrupp än våldsutsatta kvinnor.


– Myten om att våld inom homosexuella relationer handlar om våld mellan jämbördiga parter gör att problemet i stor utsträckning bagatelliseras och inte tas på allvar då den drabbade söker hjälp, säger Anneli Svensson, kurator på RFSLs brottsofferjour i Stockholm.